Glassigt värre

För ett tag sen så pratade jag med en gammal kompis. Vi umgås inte så mycket längre utan pratar mest när vi träffas på stan och kanske någon enstaka gång på msn. De vanliga artighetsfraserna utväxlades men så fastnade det på frågan vad man gjorde nu (kändes som man var 45 år men ändå). Där stannade samtalet men inte på grund av mig, utan av honom.

Him not me.

Han trodde att mitt jobb som frilansjournalist för fotbollstidningar var häftigt. Att jag fick träffa en massa fotbollsspelare, ledare och andra stora profiler inom fotbollen. Sitta och prata med dem över en fika med vetskapen att jag sitter där med en, enligt honom, kändis. Jag håller verkligen inte med.

Almost famous

Jag är jättenöjd över att jag får frilansa åt några tidningar men fortfarande så är det inte att jag har jobb hela tiden. Ibland får jag ringa och tjata för att få lite mer jobb. Det är inte alltid en dans med lätta steg. Sen att jag får träffa kändisar som han säger håller jag inte heller riktigt med om. Visst, dessa personer jag träffar och pratar med som har någon koppling till fotbollen är stora här i Sverige. Men jag är trött på att alla hyllar dem till skyarna. De är fotbollsspelare och ledare. De är människor precis som dig och mig.

Fuzz

Förstår inte varför inte folk ser det. De har en talang och använder sig av den. Precis som en advokat och läkare använder sina talanger. Skillnaden är att dem inte ens får hälften så mycket uppmärksamhet som en fotbollsspelare får, under en säsong.

Sjukt