My life

Ohh baby, it is so much I want to tell you.

Förstår du Fröken K? Du är ju allt bra och lite till.

Sitter här i ett inferno av ljud, ljud från alla håll. Är ute hos min syster och leker lite med hennes son bl a. Det är rätt kul faktiskt. Jag brukar oftast tycka att det är riktigt tråkigt att vara här ute. Det finns inget att göra här ute vanligtvis.

Booooooring.

För två till tre år sedan var jag en annan människa. En människa utan hopp, tro och framtid. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra efter studenten. Jag ville inte gå i skolan direkt, det var en sak som var säker. Jag ville jobba minst ett år innan. Helst slippa skolan överhuvudtaget, tagit något skitigt industrijobb och varit nöjd med det. Jag hade inga framtidsplaner, jag ville bli journalist men orkade inte jobba för det. Jag var en riktig "slacker", en utan tankar på framtiden som bara ville "chilla".

Sen brast fördämmningen och helvetet självt bröt ut.

Min mamma blev sjuk, igen. Läkarna sa att de hade fått bort allt och att det nu inte var någon fara. Jag trodde aldrig riktigt på dem, jag fick tyvärr rätt. Min värld handlade nu om min mamma och oron för henne. Vad skulle hända med henne? Skulle hon överleva? Sen kom den oundvikliga frågan för min egen del. Om min mamma skulle förlora kampen mot cancer, vad skulle då hända med mig?

What would happen to me?

Jag visste inte vad som skulle hända. Jag nästan förnekade att hon var sjuk också, eller inte förneka men jag ville inte prata om det med så många. Tiden gick och min mamma blev sämre och sämre. Jag visste att det var ett slut vi var på väg mot, ett slut jag inte ville se, inte ville uppleva. Jag skulle förlora min enda fasta punkt i livet. Den som egentligen höll mig kvar, den ende som höll mig vid liv.

Please save me, keep me alive.

Min mamma gick till slut bort, detta tog givetvis riktigt hårt på mig. Det fick mig ändå att växa upp, ta ansvar, kämpa och leda mig rätt på vägen. Det fick mig verkligen att tro på att det kommer något bra ur allt, även fast det inte alltid känns så. För oavsett händelse så kommer det något bra ur det. Min mamma hjälpte mig på många sätt och jag önskar så innerligt att hon fortfarande skulle finnas vid min sida. Saken är den att min mamma fortfarande hjälper mig, även fast jag inte kan se henne och prata med henne. Hon var den som fick mig att söka till högskolan. Hon var den som fick mig att växa upp. Hon sa inte att jag skulle göra dessa saker, men det var det som hände henne som fick mig att göra detta.

She made me belive in myself.

Jag sökte till högskola och jag växte upp, mitt liv förändrades ännu en gång. Jag kom in på högskolan och går nu som de flesta vet på MKV i Jönköping. Jag växte upp och fick ett helt annat perspektiv på livet och dess innehåll. Jag skaffade mig mer vänner och förändrade min personlighet, till det bättre. Jag har fortfarande delar av den gamla Dytte inom mig, men jag har förändrat de riktigt dåliga delarna till bättre och mer mogna egenskaper. Visst, jag är fortfarande delvis "slacker" som vill chilla, men inte på samma sätt som förut. Innan detta hände hade jag ingen framtid, nu styr jag min framtid.

I rule my world, I got no limits, the future is for me to decide.

Jag har ingen fast punkt i livet längre, min mamma var min fasta punkt. Jag har inte hittat någon ny fast punkt som jag alltid kan lita på och stödja mig mot. Jag vet dock att jag kommer hitta detta en dag, en dag då allt faller på plats.

Ensam är jag stark, med en fast punkt att stödja mig på, är jag oövervinnelig.

Catch u later!
Dytte