Le för fan, le

För första gången gick jag inte hem med ett leende. Helvete.

Jag förklarade igår för min chef och min lärare, som var på besök för att se hur praktiken gick, att jag går till och från jobbet med ett leende på läpparna. Just för att jag tycker det är för jävla kul det jag sysslar med just nu.

Not today

Idag gick jag inte hem med ett leende. Eller jo. På ett sätt gjorde jag det. Men på ett sätt gjorde jag inte det. Jag blev riktigt besviken.....på mig själv. Kändes som det jag gjorde inte dög. De började redigera i artikeln och när de var klara kändes det som att det enda som var mitt, var namnet i botten av artikeln.

My name, my pride?

Kändes för jävligt. Blev besviken på mig och lite på mina kamrater på jobbet. Fast de gör ju bara sitt jobb. Var jag som var kass. Har inte pratat med chefen än och kollat vad det var jag gjorde fel. Ska gå igenom allt sånt nästa vecka, tänkte jag. Sista veckan nästa vecka. I och för sig skumma jag igenom artikeln när den var slutredigerad. Inte jag som skrivit det.....känns inte som det i alla fall.

Redigera mitt namn och skriv ditt eget.

Jag har varit orolig hela dagen då på plats intervjuer hitills är min sämsta sida. Tidspress på det och vi har en katastrof. Jag vill oftast skriva längre än jag får. Tror att jag inte kan få det kortare. Kan jag visst det, bara att jag inte vill "kill your darlings" som man brukar säga.

Kill your ******* darlings with a smile on your face.

Catch u later!
Your not smiling Dytte