Ibland drömmar man sig bara bort. Till någon annan plats och till en annan tid. När jag ser mina syskonbarn tänker jag jämt att jag vill tillbaka dit. Till den oproblematiska tid de lever i. Fast på ett sätt var den inte helt oproblematisk för mig. Men jag behövde inte tänka så mycket då. Man bara var. Lekte med sina vänner och hade inga bekymmer what so ever.
No problem
Nu stöter jag på ett nytt problem titt som tätt. Vet aldrig vart det kommer sluta. Är det här vuxenvärlden alltså? Problem runt varje kvarter och en lösning runt nästa? eller nästa? eller nästa? Lösningen brukar ju komma förr eller senare.
Förr
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar