Jag öppnar min mailinkorg och kollar mitt nya mail. Läser vem avsändaren är och tänker "vem är det?". Öppnar det, läser första raden och stannar upp. Slutar läsa, tittar upp och tittar sedan ut genom fönstret.
"Inte igen. Inte en gång till. Varför händer detta?" tänker jag. Jag tittar tillbaka ner på skärmen och fortsätter läsa. Lugnt, försiktigt och med största varsamhet. Behandlar varje ord som om de vore ett litet skört liv. Om jag inte behandlar dem med varsamt så dör dem. De försvinner och förlorar betydelse. Men ihop får de en mening.
"Hej, Joakim. Jag heter ****** och är ** år. I fredags förlorade jag min mamma".
Dessa var orden jag fick. Orden var för sig är betydelselösa. Ihop är de världens största knytnäve som slår en så hårt i magen att man tappar luften. Slaget är så hårt att man tror att luften aldrig kommer komma tillbaka. Man tror att man kommer dö av slaget.
Jag börjar leta efter ord för att besvara personens mail .Försöker hitta ord som passar ihop. Som fyller en mening. Som kan fylla personens lungor med luft igen. Kunna andas igen. Efter en stund hittar jag orden jag söker och jag placerar dem ihop. De fyller en mening ihop. Ska hjälpa en person.
"Jag hittade dig via ****** och frågade efter din mail. Kände att du kunde hjälpa mig." Jag hjälper gärna till om jag kan och får. Jag kunde inget annat än att säga tack och att jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa till.
Orden har en mening
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar