Minnen i kartong

Steg för steg bär jag upp lådorna för trappan. Till tredje våningen ska jag. I någon låda är det tunga prydnadssaker och lite allt möjligt. I en annan datasaker. Väl inne i lägenheten efter att ha pustat och stånkat med lådorna uppför trapporna öppnar jag lådorna en och en.

One after one

När jag börjar riva bland prydnadssaker och porslin som finns i en låda stannar jag upp. Huvuddelen av sakerna i lådan tillhörde min mamma. Nu tillhör de mig. De är där som en påminnelse. Som ett gammalt ärr från en skada från förr. Nu rivs allt upp igen. Sakta tar jag upp en liten kvarn i trä. Den är röd med ett svart tak. På taket står det "Solliden" i vit färg. Sakta snurrar jag på snurran. Jag minns den så tydligt. En del av mig vill slänga den. Den andra vill behålla den som om den vore ett ärr på mitt knä. Som en påminnelse om tider från förr. Svunna tider. Tider som gått förlorade.

Reminder

Sen inser jag. Jag kan inte spara på allt bara för att det tillhörde mamma. Som en jacka jag har i garderoben. Den tillhörde min mamma och jag plockar aldrig ut den eller gör något med den. Den hänger bara där inne bland mina kavajer och skjortor. Som en påminnelse från förr. Från svunna tider. Som ett gammalt ärr på mitt knä. Sakta börjar jag rensa vidare. Kanske är det nu jag växer upp tänker jag. Kanske är det nu jag går vidare. Eller har jag redan gjort det? Jag vet inte. Den frågan är för svår för att besvara. Men jag rensar vidare. Bland mina minnen i kartongerna.

Från förr