Fire

I början av januari tar mitt liv på ångestfabriken slut. För den här gången. Idag var vi flera som fick reda på att vi inte får fortsätta på vår linje efter januari. Det var två som var nära på att börja gråta. De erkände det inte själva men jag och andra såg det på dem.

Cry baby

Jag själv då? Hur reagerade jag? Visade inte särskilt mycket. Var lite ledsen. Såklart. Trots att jag inte gillar jobbet eller chefen så gillar jag arbetskamraterna och lönen. Det är ett jobb. Sånt är svårt att få i dagens läge. Därför blev jag lite ledsen och besviken. Hoppades på att få fortsätta. Men allting har ett slut.

The end

Övriga på linjen var även dem lite sura och ledsna över det hela. De har kommit att tycka om oss visstidsanställda och vikarierna. En förklarade för mig att hon var ledsen för vår skull. Att om hon fick bestämma skulle hon ha oss alla kvar. Hon bestämmer tyvärr inte. Kanske är det lika bra? Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess så jag klarar mig. Annars får vi se.

Job