Jag älskar dig

Innan du läser denna delen så läser du först denna delen och sen denna. Annars förstår du inte vad det handlar om.

Jag låg där och undrade vad som skulle hända. Min mamma hade gått bort. En av mina få fasta punkter i livet. Allting rasade. Samtidigt ville jag vara stark. Vad nu det innebär. Grät inte, vad jag minns, utan följde mest med i allt som hände. Jag sa inte mycket utan svarade kort på tilltal.

Nu blev det på nytt samtal till syskon som denna gång svarade och de flesta kom. Andra hade inte möjlighet utan var för långt borta. En av mina bröder som kom började gråta direkt när han kom. Alla visste att det här skulle komma. Samtidigt var det oväntat då hon klarat sig så länge.

Vi fick gå ut efter ett tag då de skulle byta kläder på mamma. För att göra henne lite fin. Fin? Sjukdomen hade gjort min mamma till något som inte längre var min mamma. Det var en kropp jag inte kände igen. Ett sinne som inte var som det skulle vara under de senaste två åren. Min mamma var smal när hon var frisk, sjukdomen förändrade hennes kropp för att göra den så olik henne som möjligt. Hon hade nära till skratt och gillade att spexa. Varje morgon jag kom ut i köket så satt hon där. Åt på sin kexchoklad med ett leende på sina läppar. Den där kexchokladen är något som alltid kommer förfölja mig. Något som alltid kommer påminna mig om henne. Cancern berövade mig det. Den gjorde att hon knappt hade något minne, inte orkade prata och gjorde henne till hennes totala motsats.

När de gjorde henne fin gick jag på en promenad. I parken vid sjukhuset. Gick längs vattnet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Snyftande. Förstörd. Ensam. Vad fanns kvar? Jag tittade på människorna jag mötte och funderade på om de visste hur bra de hade det. Om de visste vad jag hade förlorat. Om de värdesatte livet. Promenaden kändes som en evighet trots att jag kanske inte var borta i mer än 30 minuter på sin höjd.

När jag kom tillbaka gick jag in i mammas rum. Ingen annan än hon var där. Jag satte mig vid sängen på en stol och berättade allting jag kände för henne. Vad hon betydde för mig. Frågade henne hur jag skulle klara mig utan henne. Tystnaden ekade i väggarna när jag satt där. Jag sa, för första gången högt och tydligt, jag älskar dig mamma. Tidigare har jag bara viskat fram det. Nu var hon borta och det sista jag sa till henne där på Hospice Gabriel var att jag älskade henne. För det gjorde jag och gör än idag. Hon är den som betytt mest för mig.

Tystnaden bröts av att dörren öppnades och en av mina systrar kom in. Hon bad mig följa med till ett annat rum där alla syskon satt. Där lämnade jag min mamma. Vad som skulle hända nu visste jag inte. Tiden skulle få reda ut allting åt mig. Än har den inte gjort det. Men snart kanske den gör det. Men innan jag ens skulle kunna tänka på att gå vidare fanns begravningen. Något som verkade overkligt just i den stunden.

Min mamma var inte död. Hon bara vilade ögonen som hon alltid gjorde. Visst var det så?