Mammas låga släcks

Innan du läser denna text så läs denna text innan du fortsätter. Annars förstår du inte vad jag skriver om.

I bilen på väg mot Lidköping och Hospice Gabriel var det mycket som tänktes. Det var väldigt lite av det som verkligen yttrades. Jag och min syster pratade inte så mycket i bilen på väg till vår mamma. Min mamma. Vad fanns det egentligen att säga? Vi visste båda vad som väntade. Istället fördrevs tiden med tankar och telefonsamtal. Vi försökte få tag i alla syskon. Samtal ringdes. Få svarade.

Hospice Gabriel är något jag aldrig kommer glömma. Jag fick det förklarat för mig vad detta hospice var för något innan min mamma kom dit. Innan det blev hennes hem och hemmet för mina mardrömmar och det värsta som någonsin kunde hända mig. Detta vårdhem var en plats för de som var i slutskedet av sina liv. De som inte skulle gå att rädda.
Mamma var en av dem. Samtidigt var hon inte det. För hon var min mamma. MIN. Inte någon annans. Utan MIN.

Väl på plats berättade personalen mammas tillstånd. Något de gjort flera gånger tidigare. Då det varit falskt alarm. Jag trodde, och hoppades, att de var det den gången också. Tiden skulle visa för mig att jag hade fel. Så otroligt fel.

Min storebror kom också dit. Det var vi tre. Jag, min syster och min bror. Vi som skulle vaka över vår mor. Hon som gav oss livet. Kvinnan som var mitt allt. Som alltid hade funnits där. Jag och mamma hade våra tuffa stunder men vi hittade alltid tillbaka till varandra. Det var alltid vi.

Efter en stunds pratande la jag mig i soffan för att sova. Tröttheten tog överhanden och vaggade mig sakta till sömns. Jag sov inte många timmar innan jag blev väckt. Min bror skakade min axel och sa att mamma hade gått bort. Jag trodde honom inte och svarade därefter. Sekunden senare förstod jag vad som hänt. Min syster stod och grät. Högt. Jag kämpade för att inte gråta. Kanske för att jag inte ville förstå vad som hänt. Min bror skakade min axel igen. Han upprepade sina ord men jag svarade inte. Någon ur personalen sa att jag kanske inte var vaken än. Att jag var i för djup sömn. Det var jag inte. Jag var klarvaken samtidigt som jag var mer frånvarande än jag någonsin varit. Min mammas livslåga hade slocknat.

Jag var ensam.