Mamma

Igår var jag i Lidköping. En stad som väcker många minnen hos mig. Speciellt parken vid sjukhusområdet....

Kvällen spenderade jag med en kompis. Vi träffade två tjejer utanför min lägenhet.
Min och mammas lägenhet. Jag hade bott där själv till och från de två senaste åren. Jag var 17år när det började. Jobbigt för någon som inte ens tagit studenten.
Vi pratade en stund med tjejerna och sen gav sig min kompis iväg hemåt. Jag gick in till mig och främlingarna till sin lägenhet lite längre bort. När jag kom in kunde jag inte sova, trots att klockan var över 00:30. Så jag gick ut. För att leta efter dessa nyvunna "vänner". Det tog inte lång tid förrän de ropade mitt namn över mitt huvud.
- Jocke, är det du?, ropade en röst ovanför mitt huvud. Tittar upp ser dem där.
- Ja, det är jag. Får jag komma upp, frågade jag.
- Klart du får, svarade dem.

Jag går upp till deras lägenhet och vi börjar prata igen. Sitter bara och pratar om allt och inget. Efter cirka två timmar ringer min syster. Jag visste vad som väntade redan när jag såg hennes namn lysa i min display. Svarade med gråten i halsen. Mamma är dålig, säger hon.
- Mmm, svarade jag.
- Vi måste in, förklarade hon.
- Okej, jag är klar när du kommer, sa jag.
Samtalet var snabbt över. Klockan var runt halv tre på natten. Jag var i några främlingars lägenhet. Vi hade pratat om allt men samtidigt om ingenting. För vi hade inte pratat om min mamma.

Min mamma blev sjuk i cancer när jag var runt 15 år. Jag skulle börja gymnasiet till hösten men det var fortfarande sommar. Jag skulle iväg och bada med en kompis och min mamma skulle skjutsa oss. I en BMW cabriolet. Jag var så stolt för att visa min kompis vad vi åkte i. En riktigt cabbe. Min glädje gick inte att ta fel på när vi sakta gled upp bredvid honom. Min stolthet. Min syster var också där. Med min kompis. Vi började prata och snart försvann min glädje in i ett mörkt hål.
- Hur känns det, frågade min syster mig.
- Känns, frågade jag och såg ut som ett frågetecken.
Att mamma har cancer, sa hon.
Jag tittade på henne, vände mig mot mamma och satt bara tyst och med min blick mot henne.
- Det är sant, sa mamma.
- Jag visste bara inte hur jag skulle säga det till dig, förklarade hon.

I den stunden krossades min verklighet. Allt jag visste eller snarare trodde att jag visste blev nu till något annat. En verklighet jag inte ville vara med i. Cancer var inget som drabbade mig eller min familj. Inget kunde röra oss. Ingen kunde röra oss. Trots det kom cancern och förstörde mitt liv. Varför?

Innan jag gick från tjejernas lägenhet sa jag som det var. Min mamma är sjuk i cancer och är väldigt dålig.
- Därför ska jag och min syster åka till vårdhemmet där hon bor, förklarade jag.
Jag ville inte ha pratat med dem om "allt" utan att säga det. Varför vet jag egentligen inte. Men min mamma var mitt allt och därför skulle hon ha sin plats i samtalet. Trots att det är tabu att prata om cancer och sjukdomar. Trots att det bara var några få meningar innan jag lämnade lägenheten. Och trots att jag kände att jag där och då ville lägga mig i fosterställning och bara gråta. Jag gick och skulle aldrig se dessa främlingar igen.

Min syster hämtade mig vid busshållsplatsen vid stora vägen där jag bodde. Bakom mig lämnade jag det liv jag kände till och bara timmar framför mig låg något helt annat. En tid jag inte visste något om. En tid jag inte ville kännas vid men som tvingades på mig. Där och då var jag stark. Oberörd. Lugn. Det vill säga vad jag visade utåt. Inom mig var det ett kaos. Vad skulle hända?

Fortsättning följer....