I think

Dagarna går och dagar blir till veckor och veckorna går till månader och till slut blir det är. Det tar längre och längre tid mellan besöken och säkert till tankarna också. Vi slutar prata veckor och pratar nu år istället. Det känns konstigt och jag känner mig ensam.

Time passes by

Tankarna kommer alltid att vara med mig. Ibland mer och ibland mindre. Jag är ledsen över de jag förlorat men mest arg är jag på sjukdomen som tagit dem ifrån mig. Samtidigt kan jag inget annat än att sitta och le när jag läser att min väns pappa fått ett positivt besked.

Sad but happy

Jag är otroligt glad för hennes familj och henne men framför allt för hennes pappas skull. Idag pratade jag lite med honom då vi träffades helt slumpartat. Mest om lite allt möjligt. Samtidigt kunde jag inget annat än le inombords då jag vet. Det är inte så att jag vet hur han känner sig eller vet vad han gått igenom. Det enda jag kan relatera till är hur det är att ha en anhörig, en förälder som är sjuk i den där hemska sjukdomen.

Random

Det är det enda jag kan relatera till och det är inte ens i närheten av vad han själv gått igenom. Samtidigt så fokuseras det väldigt mycket på sjukdomen när man själv är drabbad. Visst, man ska visa förståelse men samtidigt så är det fortfarande en person i den där kroppen som är drabbad. Jag tror vi glömmer av det många gånger. Personen är viktigast för mig. Förstå mig rätt men för mig är han fortfarande samma person som tidigare. Den där sköna killen som är hur trevlig som helst att prata med och en underbar människa helt enkelt.

Still the same