Samma historia ändå olika

Jag läser och försöker ta in. Tårarna knackar på för att få rinna ner längs min kind. Jag kämpar för att hålla dem tillbaka men de är ihärdiga och försöker tvinga mig att låta de rinna ner mot ingenmansland. De vill falla mot en säker död.

Falling

Jag läser det en gång till och inser att jag läst det så många gånger förr. Inte just om dem men om andra. Alla har liknande historier och alla har en sak gemensamt. De har alla förlorat någon de håller kär. Jag känner samhörighet med dem samtidigt som min första tår letar sig ner mot min mungipa och lämnar en salt eftersmak.

So many times

De har förlorat deras syster, morfar, mamma, kusin, vän eller sin pappa. Alla sörjer de och gråter sig till sömns när mörkret kommer och hälsar på. De ligger där i sina sängar och gråter men ingen hör dem och ingen torkar bort deras tårar. De lever i tron om att ingen kan hjälpa dem. Rädda, ledsna och ensamma ligger de där.

Noone help

Deras historier är alla bekanta, alla känslor, tankar och gråten som alltid är redo att bryta ut. När som helst och vart som helst. Jag vill hjälpa dem allihopa. Lägga min hand på deras axel så de känner att någon är med dem, ge dem en kram så de får en tröst och prata med dem så de förstår att de inte är ensamma. Jag vill berätta för dem om mig och vad jag varit med om så de förstår att vi är fler där ute. Att de inte är ensamma. Ensamhet i det läget är helvetet. Jag vet, jag har varit där.

Been in hell