– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del två

Erik tystnar, blickar ut över vattnet och tittar sedan på mig.

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete, säger han.

Efter den sekvensen i mitt liv, som jag alltid kommer att minnas, följde operationer och strålbehandlingar. Efter ungefär ett år sa läkarna att min mamma var frisk. Att de hade fått bort all cancer i hennes kropp. Jag trodde dem inte, jag vågade inte tro på dem.

Tyvärr skulle jag få rätt, säger Erik och torkar snabbt bort en tår som försöker leta sig ned för hans kind. Erik ber om ursäkt och säger att han alltid blir känslosam när han pratar om det. ”Det” är ordet han använder sig av istället för: sjukdom, cancer och död. Ordet ”det” är inte lika känslomässigt laddat, förklarar han.

Erik fortsätter att berätta om vad som har hänt.

– Jag skulle börja på gymnasiet när jag fick beskedet att mamma hade bröstcancer. Det påverkade inte mitt liv lika mycket som jag först trodde att det skulle göra, inte förrän det kom tillbaka. Nya tester visade att mamma fortfarande var sjuk. Dessa tester visade att hon förr eller senare skulle dö av sjukdomen som jag har lärt mig att hata, cancer. Mamma fick diagnosen att hon hade elakartade hjärntumörer som var omöjliga att operera bort. Läkarna sa att om tumörerna inte växte skulle hon kunna leva ett relativt långt liv. Däremot om de började växa skulle hennes liv kortas ned avsevärt.

– Jag gick från att vara en glad, skämtsam och ordentlig kille som gjorde bra ifrån mig i skolan till att bli en kille som saknade livsglädje, gnista och ork. Jag började skolka och betygen rasade som utför ett stup. Det gjorde också min psykiska hälsa. Jag kände att jag ville ta livet av mig. Jag sökte på Internet efter lämpliga sätt att dö på. Började skriva på avskedsbrev. Jag höll på att falla ner i ett bottenlöst hål med vassa utstickande ting på sidorna som jag slog i under min färd. Vännerna hjälpte och stöttade mig så gott de kunde.

Mamma blev allt sämre och vi syskon diskuterade sinsemellan vad som var bäst för henne. Alla började bråka och jag pallade inte med det. Jag orkade inte vara med så jag gick. De fick sköta det själva. På ett sätt kändes det som att jag i samma sekund svek mamma, att jag inte var stark när jag behövde vara det. När hon behövde mig som mest så svek jag.

Fortsättning följer....