Natten mellan den sjunde och åttonde januari 2005 verkade vara förutbestämd.
Jag och en kompis stod och pratade vid 02:00 på natten. Det var kallt, snön låg vit och tung omkring oss. Vi sa hej då och jag skulle gå in och sova tänkte jag, men det var något som gjorde att jag ändrade mig. Jag gick ut på en två timmar lång promenad istället. Två timmar i minusgrader, det är kallt, det är smärta men det hjälpte mig att tänka. Jag har precis stigit innanför dörren. Klockan är runt 04:00 och i samma ögonblick ringde min mobil, jag svarade blixtsnabbt som på en ren reflex.
– Vi måste in till Hospice, mamma är sämre. Hon andas dåligt och är väldigt kall, sa en röst som tillhörde min syster Jenny.
– Kom och hämta upp mig, jag är utanför när du kommer, svarade jag.
Under tiden min syster är på väg ringer jag resten av mina syskon, eller rättare sagt försöker. Det var omöjligt att få tag i alla. Vi är sju stycken totalt. Jag fick tag i min bror Urban. Han var den enda jag fick tag i. Vi möttes på Hospice, kollade till mamma och pratade lite med personalen och med varandra. Min mamma var okontaktbar därför var det svårt att prata med henne, men vi sa lugnande ord och berättade om vad som hänt under dagen. Efter en stund var jag så trött att jag var tvungen att sova. Jag la mig på soffan i hennes rum och min bror och syster stannade uppe, pratade och kikade till henne. Klockan var 07:49 då jag väcktes av min bror som skakade min kropp och ljudet av min syster som grät. Vår mamma gick bort i samma sekund som jag vaknade. Min mamma gick över till andra sidan i samma stund som jag öppnade ögonen och förstod vad som hade hänt. Tiden stod still och jag förstod ingenting. Världen runtomkring mig snurrade ännu en gång. Jag har varit förberedd på att detta skulle hända sedan minst två år tillbaka. Ingenting skulle ha kunnat förbereda mig på detta. Jag var krossad, jag var ingenting. Utan min mamma var jag en vilsen pojke. Jag var en pojke utan mål och utan en framtid. Jag trodde mitt liv tog slut i samma sekund som min mammas. Tiden efter var grymt jobbig och svår att förstå sig på. Jag isolerade mig en tid efter att min mamma gått bort. Jag ville inte träffa eller prata med någon. Mitt liv var ett totalt mörker.
Erik vänder sig mot mig, tittar mig djupt i ögonen samtidigt som tårarna rinner ner för hans kinder och förklarar.
– Jag hade fel, mitt liv startade i samma sekund som min mamma gick bort. Det låter sjukt att säga det, men utan hennes bortgång hade jag inte följt mina drömmar. Hon ville så gärna att jag skulle bli någon, följa mina drömmar. Hon var oerhört stolt över mig redan när hon var i livet. Jag skulle nu se till att hon blev stoltare när hon satt där uppe på sitt moln och tittade ner på mig.
Erik är idag 21 år och bor i Kalmar. Han påminns varje dag om sitt sorgsna förflutna och försöker därför göra det bästa av det. Han försöker göra något kreativt av det. Varje dag gör han därför allt för att fullfölja sina drömmar. Hans första steg var att söka till högskolan i Kalmar och utbildningen medieproduktion och journalistik. Han kom in och läser nu andra året i Kalmar och njuter just nu av livet trots förlusterna i sitt liv. Han skriver just nu en bok för att hjälpa andra som hamnat i samma situation som han själv. Han är också väldigt aktiv i kampen mot cancer och är också aktiv på cancerfondens forum. Hans dröm? Att jobba som journalist såklart. Han gör allt han kan för att detta ska bli verklighet. Vem vet, någon dag kanske vi läser Erik Josefssons namn i någon tidning, en artikel skriven av Erik. Då vet vi att då har han lyckats följa sina drömmar.
Vad livet har i åtanke åt honom vet ingen men det vi vet är att hans liv precis har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar