– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del tre

Jag fick oerhörda skuldkänslor för det. Mina syskon bestämde att mamma skulle bo på ett slags sjukhus som heter Hospice Gabriel. De förklarade att det var det bästa för henne. Jag fick en broschyr om Hospice. Utav det jag läste förstod jag att det är ett ställe man kommer till för att tillbringa sin sista tid i livet. Det var ändstationen. Det var där det var dags att stiga av, att gå av på andra sidan. Jag visste det, ändå lät jag henne åka. Jag visste att de kunde ta bättre hand om henne än vad jag själv kunde göra. Jag bodde nu ensam i lägenheten på 77,5 kvadratmeter minnen. Jag bodde ensam i en månad ungefär, sedan ville min mamma komma hem.

Erik berättar att hon sa att alla på det där stället var sjuka.

Hon var inte sjuk så vad gjorde hon där, frågade hon honom.

– Mamma jag vet inte, jag vet inte, svarade han

Erik visste inte vad han skulle svara. Vad svarar man på en sådan fråga egentligen? Hans mamma förnekade hela tiden sin sjukdom. Hon var inte sjuk, sa hon. Hon hade varken bröstcancer eller hjärntumörer. Det var bara något läkaren hittade på.

– Envis som en åsna skulle man väl kunna säga om henne, men det kvittar vad hon gjorde, jag älskade henne över allt annat ändå, förklarar han.

– Hon kom hem till vår lägenhet igen, fick hemtjänst. Jag var inte glad över tanken att det skulle springa helt okända människor hemma hos mig och ta hand om min mamma. När de kom var jag alltid på mitt rum. Tittade ut ibland för att se till att de inte gjorde något fel. Jag begravde min depression - som jag hade utvecklat - i dataspel. Detta var det enda jag gjorde på min fritid; jag kom hem satte igång datorn och började lira Counter-Strike. Ironiskt nog dödar man människor i CS. Det kändes ibland lite sjukt att sitta och spela något där man dödar en annan människa när man visste att ens mamma snart skulle dö. Just då tänkte jag många sjuka tankar så jag tänkte inte så mycket på det. Om jag hade lagt ner mer tid på att tänka på det hade jag bara blivit ännu mer deprimerad. Vilket jag absolut inte ville, jag mådde dåligt som det var. De människor som såg min förändring förstod inte riktigt vad som hade hänt. Ingen vågade heller fråga mig om vad som hade hänt. De visste dock att något i mitt liv hade förändrats fast vad, kunde de bara spekulera om. Jag berättade aldrig för dem att min mamma var sjuk. Jag tyckte inte att de hade med det att göra. De enda som visste var de som stod absolut närmast mig. Mina närmaste vänner visste inte hur de skulle hantera det hela och vad de skulle säga för att göra mig glad. Det de inte visste var att de bara behövde finnas där för mig. Lyssna på mig när jag pratade. Det var allt som krävdes. Jag ville bara få ut det ur systemet, ut ur min kropp, säger han.

Fortsättning följer....