Jag ringer Janne och han kom fem minuter senare. Han försöker lyfta min mamma på precis samma sätt som jag, samma resultat. Min mamma säger ”aj aj aj, det gör så ont. Jag får hjälpa till, vi får nu upp henne utan att hon får för ont. Nu är problemet bara att hon inte vågar stödja sig på benen utan håller fast om mig och Janne. Jag säger till Janne att vi ska försöka lägga henne i sängen. Vi börjar långsamt vända oss så hon kommer med ryggen mot sängen där vi enkelt kan sätta ner henne. Vi rör oss långsamt för att mamma inte ska få ont men det tar samtidigt väldigt mycket på våra krafter. Vi känner båda två att vi snart inte klarar av att hålla henne längre. Min mamma åt kortison under sjukdomstiden som skulle hjälpa till att dämpa svullnaderna i hjärnan men det medförde även en viktökning. Därför fick vi nu kämpa för att hålla henne uppe. Hennes krafter började nu tryta, det kände vi, armarna höll inte lika hårt om oss som innan. Vi satte oss lugnt ner i sängen med henne och såg till att hon inte skulle falla framåt.
Han tystnar och gnuggar sitt ansikte i sina händer för att få upp värmen. Vinden blåser kallt vid strandkanten. Han förklarar nästan frustrerat att människor lätt känner medlidande och tycker synd om honom. Han hatar när människor gör det för de är inte synd om honom.
– Det är synd om min mamma och alla andra människor som drabbas av cancer. Varför skulle det vara synd om mig? Jag är en anhörig, klart jag påverkas men är jag sjuk? Nä, det är jag verkligen inte. Jag är fullt friskt, jag kan inte klaga. Det är inte synd om mig, säger han
Han tar upp en sten. Han kastar den i vattnet och säger:
– Det var ungefär det här som hände när jag fick reda på att min mamma var sjuk. Det var som om någon gjorde ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, precis som stenen gjorde ett hål i vattnet för en sekund sedan. Skillnaden är att hålet i mitt liv aldrig täpps igen, det gör hålet i vattnet.
Han berättar vidare om vad som hände.
– Mamma fick inte stanna hemma så länge, hon fick åka tillbaka till Hospice. Där blev hon allt sämre ju mer tid som gick. Vi bara väntade på att hon skulle dö. Det låter hemskt och det var det också, men det var också sanningen.
Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar