Från den stunden var mitt liv ett rent helvete sjätte och sista delen

Natten mellan den sjunde och åttonde januari 2005 verkade vara förutbestämd.

Jag och en kompis stod och pratade vid 02:00 på natten. Det var kallt, snön låg vit och tung omkring oss. Vi sa hej då och jag skulle gå in och sova tänkte jag, men det var något som gjorde att jag ändrade mig. Jag gick ut på en två timmar lång promenad istället. Två timmar i minusgrader, det är kallt, det är smärta men det hjälpte mig att tänka. Jag har precis stigit innanför dörren. Klockan är runt 04:00 och i samma ögonblick ringde min mobil, jag svarade blixtsnabbt som på en ren reflex.

– Vi måste in till Hospice, mamma är sämre. Hon andas dåligt och är väldigt kall, sa en röst som tillhörde min syster Jenny.

– Kom och hämta upp mig, jag är utanför när du kommer, svarade jag.

Under tiden min syster är på väg ringer jag resten av mina syskon, eller rättare sagt försöker. Det var omöjligt att få tag i alla. Vi är sju stycken totalt. Jag fick tag i min bror Urban. Han var den enda jag fick tag i. Vi möttes på Hospice, kollade till mamma och pratade lite med personalen och med varandra. Min mamma var okontaktbar därför var det svårt att prata med henne, men vi sa lugnande ord och berättade om vad som hänt under dagen. Efter en stund var jag så trött att jag var tvungen att sova. Jag la mig på soffan i hennes rum och min bror och syster stannade uppe, pratade och kikade till henne. Klockan var 07:49 då jag väcktes av min bror som skakade min kropp och ljudet av min syster som grät. Vår mamma gick bort i samma sekund som jag vaknade. Min mamma gick över till andra sidan i samma stund som jag öppnade ögonen och förstod vad som hade hänt. Tiden stod still och jag förstod ingenting. Världen runtomkring mig snurrade ännu en gång. Jag har varit förberedd på att detta skulle hända sedan minst två år tillbaka. Ingenting skulle ha kunnat förbereda mig på detta. Jag var krossad, jag var ingenting. Utan min mamma var jag en vilsen pojke. Jag var en pojke utan mål och utan en framtid. Jag trodde mitt liv tog slut i samma sekund som min mammas. Tiden efter var grymt jobbig och svår att förstå sig på. Jag isolerade mig en tid efter att min mamma gått bort. Jag ville inte träffa eller prata med någon. Mitt liv var ett totalt mörker.

Erik vänder sig mot mig, tittar mig djupt i ögonen samtidigt som tårarna rinner ner för hans kinder och förklarar.

– Jag hade fel, mitt liv startade i samma sekund som min mamma gick bort. Det låter sjukt att säga det, men utan hennes bortgång hade jag inte följt mina drömmar. Hon ville så gärna att jag skulle bli någon, följa mina drömmar. Hon var oerhört stolt över mig redan när hon var i livet. Jag skulle nu se till att hon blev stoltare när hon satt där uppe på sitt moln och tittade ner på mig.

Erik är idag 21 år och bor i Kalmar. Han påminns varje dag om sitt sorgsna förflutna och försöker därför göra det bästa av det. Han försöker göra något kreativt av det. Varje dag gör han därför allt för att fullfölja sina drömmar. Hans första steg var att söka till högskolan i Kalmar och utbildningen medieproduktion och journalistik. Han kom in och läser nu andra året i Kalmar och njuter just nu av livet trots förlusterna i sitt liv. Han skriver just nu en bok för att hjälpa andra som hamnat i samma situation som han själv. Han är också väldigt aktiv i kampen mot cancer och är också aktiv på cancerfondens forum. Hans dröm? Att jobba som journalist såklart. Han gör allt han kan för att detta ska bli verklighet. Vem vet, någon dag kanske vi läser Erik Josefssons namn i någon tidning, en artikel skriven av Erik. Då vet vi att då har han lyckats följa sina drömmar.

Vad livet har i åtanke åt honom vet ingen men det vi vet är att hans liv precis har börjat.

Av: Joakim Andersson

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del fem

Jag ringer Janne och han kom fem minuter senare. Han försöker lyfta min mamma på precis samma sätt som jag, samma resultat. Min mamma säger ”aj aj aj, det gör så ont. Jag får hjälpa till, vi får nu upp henne utan att hon får för ont. Nu är problemet bara att hon inte vågar stödja sig på benen utan håller fast om mig och Janne. Jag säger till Janne att vi ska försöka lägga henne i sängen. Vi börjar långsamt vända oss så hon kommer med ryggen mot sängen där vi enkelt kan sätta ner henne. Vi rör oss långsamt för att mamma inte ska få ont men det tar samtidigt väldigt mycket på våra krafter. Vi känner båda två att vi snart inte klarar av att hålla henne längre. Min mamma åt kortison under sjukdomstiden som skulle hjälpa till att dämpa svullnaderna i hjärnan men det medförde även en viktökning. Därför fick vi nu kämpa för att hålla henne uppe. Hennes krafter började nu tryta, det kände vi, armarna höll inte lika hårt om oss som innan. Vi satte oss lugnt ner i sängen med henne och såg till att hon inte skulle falla framåt.

Han tystnar och gnuggar sitt ansikte i sina händer för att få upp värmen. Vinden blåser kallt vid strandkanten. Han förklarar nästan frustrerat att människor lätt känner medlidande och tycker synd om honom. Han hatar när människor gör det för de är inte synd om honom.

– Det är synd om min mamma och alla andra människor som drabbas av cancer. Varför skulle det vara synd om mig? Jag är en anhörig, klart jag påverkas men är jag sjuk? Nä, det är jag verkligen inte. Jag är fullt friskt, jag kan inte klaga. Det är inte synd om mig, säger han

Han tar upp en sten. Han kastar den i vattnet och säger:

– Det var ungefär det här som hände när jag fick reda på att min mamma var sjuk. Det var som om någon gjorde ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, precis som stenen gjorde ett hål i vattnet för en sekund sedan. Skillnaden är att hålet i mitt liv aldrig täpps igen, det gör hålet i vattnet.

Han berättar vidare om vad som hände.

– Mamma fick inte stanna hemma så länge, hon fick åka tillbaka till Hospice. Där blev hon allt sämre ju mer tid som gick. Vi bara väntade på att hon skulle dö. Det låter hemskt och det var det också, men det var också sanningen.

Fortsättning följer....

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del fyra

– Han tittar frågande ut mot vattnet och det ser ut som han undrar om någon kan förstå vad han menar. Hans ögon tittar ut mot de små vågorna och följer deras väg in mot stranden.

Han har under tiden han berättat blickat ut över vattnet och ibland kastat några snabba blickar på människorna som går förbi på gångvägen.

– Det är jobbigare att berätta för en person än för vattnet. En person kan svara och säga saker som kan såra. Vattnet bara finns där med sina vågor och sitt kluckande. Vattnet sårar ingen med sitt kluckande. Människor kan såra utan att tänka på det när de pratar, säger han.

Han ser ut som vem som helst. Han skulle kunna vara din bror eller din bästa vän. Det finns inget som skiljer han från oss andra i hans utseende. Inget som skvallrar om hans mörka livshistoria, sorgen han bär inom sig.

Han fortsätter berätta:

- Jag minns en gång då mamma skulle gå till köket men ramlade strax efter att hon gått några steg. Hon ropar efter mig, att jag ska komma. Jag sitter inne på mitt rum och hör min mamma ropa på mig från sitt sovrum. Jag undrar vad det är och går dit. Jag ser henne sitta på golvet och jag vet varför, hon är inte stark nog att komma upp själv. Sjukdomen har brutit ner henne så mycket att hon inte klarar av att lyfta sig själv. Hon frågar mig om jag kan hjälpa henne. Det är klart jag hjälper dig, svarade jag.

”Jag tar tag om hennes arm och lägger den runt min nacke. Nu försöker jag att lyfta både henne och mig så hon kommer upp på benen. Jag hör direkt min mamma säga ”aj aj aj, det gör så ont”. Jag sätter försiktigt ner henne igen och börjar nästan gråta i samma ögonblick”

– I det ögonblicket kändes det som att jag var en liten pojke, en liten pojke som inte förstod vad som höll på att hända. Min mamma hade ont men jag kunde inte göra något för att trösta eller hjälpa henne. Detta var hennes kamp och det fanns inget jag kunde göra, säger han.

Jag vill inte skada henne på något sätt så jag frågar henne om jag ska ringa hemtjänsten. Hon säger åt mig att ringa Janne, min systers pojkvän. Han kan hjälpa mig, säger hon och ser vilsen ut där hon sitter på golvet.

”Hon hatar att visa sig svag inför mig. I hennes ögon är det hon som ska ta hand om mig och inte tvärtom.”

Fortsättning följer....

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del tre

Jag fick oerhörda skuldkänslor för det. Mina syskon bestämde att mamma skulle bo på ett slags sjukhus som heter Hospice Gabriel. De förklarade att det var det bästa för henne. Jag fick en broschyr om Hospice. Utav det jag läste förstod jag att det är ett ställe man kommer till för att tillbringa sin sista tid i livet. Det var ändstationen. Det var där det var dags att stiga av, att gå av på andra sidan. Jag visste det, ändå lät jag henne åka. Jag visste att de kunde ta bättre hand om henne än vad jag själv kunde göra. Jag bodde nu ensam i lägenheten på 77,5 kvadratmeter minnen. Jag bodde ensam i en månad ungefär, sedan ville min mamma komma hem.

Erik berättar att hon sa att alla på det där stället var sjuka.

Hon var inte sjuk så vad gjorde hon där, frågade hon honom.

– Mamma jag vet inte, jag vet inte, svarade han

Erik visste inte vad han skulle svara. Vad svarar man på en sådan fråga egentligen? Hans mamma förnekade hela tiden sin sjukdom. Hon var inte sjuk, sa hon. Hon hade varken bröstcancer eller hjärntumörer. Det var bara något läkaren hittade på.

– Envis som en åsna skulle man väl kunna säga om henne, men det kvittar vad hon gjorde, jag älskade henne över allt annat ändå, förklarar han.

– Hon kom hem till vår lägenhet igen, fick hemtjänst. Jag var inte glad över tanken att det skulle springa helt okända människor hemma hos mig och ta hand om min mamma. När de kom var jag alltid på mitt rum. Tittade ut ibland för att se till att de inte gjorde något fel. Jag begravde min depression - som jag hade utvecklat - i dataspel. Detta var det enda jag gjorde på min fritid; jag kom hem satte igång datorn och började lira Counter-Strike. Ironiskt nog dödar man människor i CS. Det kändes ibland lite sjukt att sitta och spela något där man dödar en annan människa när man visste att ens mamma snart skulle dö. Just då tänkte jag många sjuka tankar så jag tänkte inte så mycket på det. Om jag hade lagt ner mer tid på att tänka på det hade jag bara blivit ännu mer deprimerad. Vilket jag absolut inte ville, jag mådde dåligt som det var. De människor som såg min förändring förstod inte riktigt vad som hade hänt. Ingen vågade heller fråga mig om vad som hade hänt. De visste dock att något i mitt liv hade förändrats fast vad, kunde de bara spekulera om. Jag berättade aldrig för dem att min mamma var sjuk. Jag tyckte inte att de hade med det att göra. De enda som visste var de som stod absolut närmast mig. Mina närmaste vänner visste inte hur de skulle hantera det hela och vad de skulle säga för att göra mig glad. Det de inte visste var att de bara behövde finnas där för mig. Lyssna på mig när jag pratade. Det var allt som krävdes. Jag ville bara få ut det ur systemet, ut ur min kropp, säger han.

Fortsättning följer....

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete del två

Erik tystnar, blickar ut över vattnet och tittar sedan på mig.

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete, säger han.

Efter den sekvensen i mitt liv, som jag alltid kommer att minnas, följde operationer och strålbehandlingar. Efter ungefär ett år sa läkarna att min mamma var frisk. Att de hade fått bort all cancer i hennes kropp. Jag trodde dem inte, jag vågade inte tro på dem.

Tyvärr skulle jag få rätt, säger Erik och torkar snabbt bort en tår som försöker leta sig ned för hans kind. Erik ber om ursäkt och säger att han alltid blir känslosam när han pratar om det. ”Det” är ordet han använder sig av istället för: sjukdom, cancer och död. Ordet ”det” är inte lika känslomässigt laddat, förklarar han.

Erik fortsätter att berätta om vad som har hänt.

– Jag skulle börja på gymnasiet när jag fick beskedet att mamma hade bröstcancer. Det påverkade inte mitt liv lika mycket som jag först trodde att det skulle göra, inte förrän det kom tillbaka. Nya tester visade att mamma fortfarande var sjuk. Dessa tester visade att hon förr eller senare skulle dö av sjukdomen som jag har lärt mig att hata, cancer. Mamma fick diagnosen att hon hade elakartade hjärntumörer som var omöjliga att operera bort. Läkarna sa att om tumörerna inte växte skulle hon kunna leva ett relativt långt liv. Däremot om de började växa skulle hennes liv kortas ned avsevärt.

– Jag gick från att vara en glad, skämtsam och ordentlig kille som gjorde bra ifrån mig i skolan till att bli en kille som saknade livsglädje, gnista och ork. Jag började skolka och betygen rasade som utför ett stup. Det gjorde också min psykiska hälsa. Jag kände att jag ville ta livet av mig. Jag sökte på Internet efter lämpliga sätt att dö på. Började skriva på avskedsbrev. Jag höll på att falla ner i ett bottenlöst hål med vassa utstickande ting på sidorna som jag slog i under min färd. Vännerna hjälpte och stöttade mig så gott de kunde.

Mamma blev allt sämre och vi syskon diskuterade sinsemellan vad som var bäst för henne. Alla började bråka och jag pallade inte med det. Jag orkade inte vara med så jag gick. De fick sköta det själva. På ett sätt kändes det som att jag i samma sekund svek mamma, att jag inte var stark när jag behövde vara det. När hon behövde mig som mest så svek jag.

Fortsättning följer....

– Från den stunden var mitt liv ett rent helvete.

Erik tar sig mentalt tillbaka till året 2001 där allting började. Där hans liv för alltid förändrades. Erik berättar om fyra år av ett rent helvete. Där han tvingades att växa upp alldeles för tidigt. Där han fick se saker som ingen människa bör se. Det var också startskottet för hans nya liv.

Vinden blåser i mitt hår, vågorna slår mot Vätterstranden och människor stressar förbi på gångvägen alldeles intill. Jag sitter här bland små bryggor och väntar på Erik Josefsson. Medan jag väntar tittar jag ut mot vågorna som slår mot stenar och stranden. Jag ser Erik komma gående på gångvägen. Han är alldagligt klädd och ser ut som vem som helst. När jag ser honom kan jag inte tänka mig att han varit med om det han varit. Han möter mig med ett leende säger hej och sätter sig bredvid mig. Vi blickar ut över vattnet tillsammans i tystnad. Njuter av stunden och det vackra som finns runtomkring oss. Måsarna som skränar i skyn, människorna som joggar förbi på gångvägen, billjudet från vägen en bit bort, vågorna som kluckar och vi som andas. Jag bryter tystnaden genom att be honom beskriva hur hans liv har förändrats de senaste åren. Hans blick blir som förbytt, innan var den fylld med livsglädje. Nu tittar den tomt på mig, undrande, frågande, varför jag? Han formar sakta munnen för att börja.

– Det var en dag i slutet på sommaren 2001 då jag var 16år. Min mamma skulle skjutsa mig och en kompis till badet. Innan vi hämtade honom skulle vi åka förbi min syster Jenny och hämta en sak. Jenny kommer ut för att möta oss och vi pratar om allt möjligt. Skrattar och ler åt skämten vi berättar för varandra. Helt plötsligt frågar Jenny mig hur det känns. Jag tittar frågande på henne och lägger huvudet lite på sned.

– Hur kändes det när du fick veta att mamma har cancer, frågar hon.

VA? Vad hörde jag? Cancer? Det är ju en sjukdom som alla andra får, inte min mamma. Skämtar hon med mig, undrar jag.

Jag vänder mig mot mamma och tittar frågande på henne.

– Jag visste inte hur jag skulle säga det till dig Erik, säger hon och tittar bort.

I samma sekund min syster sa orden; mamma och cancer i samma mening stod tiden still, världen snurrade framför mina ögon. I det ögonblicket förändrades hela mitt liv. Från den stunden var ingenting sig likt.

Fortsättning följer....

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!
Will it be ok? When you were young
How are you feeling today? Big river
How do your friends see you? Första vackra dan i maj
Will you get married? Endlessly she said
What is your best friend’s theme song? Kärlekssång
What is the story of your life? Chromatic fades
What was high school like? Stadium arcadium
How can you get ahead in life? Wesley, Why?
What is the best thing about your friends? Sommarens sista smak
What is tonight going to be like? City pavement
What is in store for the remainder of this weekend? Long gone losers
What song describes you? Vem tänder stjärnorna
To describe your grandparents? The ghost of you
How is your life going? Sweetest thing(the single mix)
What song will they play at your funeral? Save tonight
How does the world see you? No one
Will you have a happy life? De sista drömmarna
What do your friends really think of you? Falling to pieces
Do people secretly lust after you? Kall stjärna
How can I make myself happy? Bring on the happy horses
What should you do with your life? Vi mot världen
Will you ever have children? Vraket

Alltså vissa av dessa "svar" är ju helt åt helvete. Alltså det började bra men sen gick det bara neråt. "How is your life going to be - Sweetest thin(the single mix)" kunde dem inte bara slutat på sweetest thing? GAAAAAARRGGGHHHH

Fuki?

Stand on your toes and then run like hell
To your honor, I will send you flowers.

Magnus, kommer du ihåg samtalet vi hade för ett tag sen? Vi diskuterade en tredje part och hur otroligt irriterande denna person kunde vara. Du ver mer irriterad än vad jag var och jag sa att det nog går över. Jag har fel, förlåt mig. Personen ifråga är så grymt irriterande så det inte är sant. Snälla sluta tjata ungefär. Kan du inte få personen ifråga att hålla käft?

Det vore så mycket lättare då.

Fuki

Catch u later!
Your fuki Dytte

Friend numbero 12345678

Walk all over me

I´ll sit this one out, just for you.

Vännerna rullar på, nej dem är inte feta men vackra. Nästa vän i ledet ja vad kan man säga om honom? Vi lärde känna varandra på gymnasiet. Vi umgicks inte så mycket i början men det kom mer och mer. Vi lärde känna varandra bättre och bättre. Nu är det endast han jag umgås med från min gamla gymnasieklass. Vi umgås praktiskt taget varje dag. Om vi inte gör det så pratar vi antingen via msn eller via telefon. Vi diskuterar friskt och mycket. Roliga diskussioner är det också.

Jag diskuterar grymt mycket med mina vänner.

Jag är en man med visioner och idéer. Galna visioner och idéer som dem får höra, ofta. Ibland gör vi dessa konstiga saker och då följer denna polare med. Han är med på det mesta(tolka nu fan inte för mycket) och vi har grymt kul. En dag kan vi vakna upp och jag ringer upp han och säger ”nä, fan ska vi dra till stockholm?” han skulle lugnt hänga på. Det är det som är bra, han är inte omöjlig och han är rolig att vara med. Synd bara att han ska bli bonde, hoppas du köper dig en traktor nu. Ni kommer ha hästar på tomten sen. Du kommer åka in till den stora staden med häst och vagn. Det är billigast så, eller vad säger du?

A friend to trust when you really need one!

Catch u later!
Yours truly Dytte

Falling of the earth....for you

Stay away for me, I be gone soon

The day I forever died, it could have been so right. Where are you? It´s all that I can do. Marianne, where are you? I would love to go to California. What is this? Im waiting. What more can you ask for? Please stop this.

The wind is blowing in love valley

Everything is in motion, nothing stands still it´s always getting somewhere. It´s in transit and always moving. Im listening to the radio and remembers. Everything felt right for a while, then I threw it away. I listened to my heart instead of my mind. But, what is right? What is the right thing to follow? Mind? Heart? or your hunch? When is everything right?

You distracted me with that beauty making me want more

Im sad cause I left, but im more sad that im the one left behind. Im lost inside of you. I promise, you will get the letters I written for you before you go. When your sad you can come to me, I will hide you away, take care of you, hold you in my arms. But im the one you are hiding from. I said I can count to a hundred, I promise I wont peak. You disappeared somewhere in the middle. Now im lost again, I can never be that for you.

Im not made of cold

I thought I told you that. I could never be that for you. I´ll never change how I am. I could never be that for you. All I know is that you gave me something. It´s all I know and I don’t know how you thought of me. So shine for me babe. It only takes a spark.

Here I am, surrounded by love, all alone. Please save me

Catch u later!
Yours truly Dytte

Ps my first blog about this was so much better then this but my computer hang himself so I couldn’t print it. This is a rerun for me, the first time for you

Flyg din lilla jävla fluga

Jag ska inleda en jakt här hemma. En jakt på MR.Loverfluga! Ja han heter så, jag har döpt han till det. Han är stor, ful och äcklig och kärlekskrank. Hans flickvän sitter fast i mitt fönster. Hon kommer inte loss, jag förstår då inte hur hon i hela vida världen kom in mellan glasrutorna.

Dumma fluga.

Jag ska i alla fall få tag i herr Loverfluga och döda han. När det sker? Ja, det vet bara gud! Förhoppningsviss sätter han sig i något fönster snart så ska jag klippa sönder hans vingar så ska vi se hur kul det är att försöka flyga sen. MMM, han ska allt få se.

Djurplågeri, javisst

Catch u later!
Yours truly Dytte flykiller

Be afraid, be very afraid

Alla grabbar där ute som inte lyssnar på någon. Se banne mig till att lyssna nu då för nu är det allvar. Ni som delar lägenhet med någon se banne mig till att lyssna nu. Skärp till er annars kan det gå så illa som det har gått för en man som delar lägenhet med två tjejer här i Sverige. Ni kan läsa mer om hans öde här!

Catch u later!
Dytte

Sms

Jag tittar på min mobils lilla ruta, ser ett nytt sms från ....... ! Jag vill inte, vad betyder det hon skriver? Vad menar hon med det där om att jag har liten snopp? Snopp på dig själv du.

Det är ett rätt underligt fenomen det här med sms. Text som skickas från en mobil till en annan. Text som människor tolkar. Text som gör människor glada. Text som får människor att skratta.Text som gör människor ledsna. Text som får människor att gråta.

Cry my baby, cry

Jag har allt för många gånger fått förklara vad jag menar med mina sms, min lilla text.
Människor tolkar allt från "tonen" i smset, hur det låter när man själv säger det. Vi tolkar "smileys" och några tolkar t o m punkter i ett sms. Kan vi inte uppfinna ett universellt smsspråk? Det vore så mycket lättare då.

Ibland när jag läser sms så blir jag hemskt ledsen. Jag tror att jag har gjort något fel och att personen som skickade det där smset till mig är arg på mig eller ledsen för något jag gjort mot dem. Oftast har jag fel men jag oroar mig ändå. Jag tror många är såna, oroliga över sms alltså. Där går man alltså runt en hel dag och tror att man gjort något fel, för att sedan på kvällen få reda på att man tolkade den där lilla texten i sin mobilruta helt fel. Tänk vad vi oroar oss i onödan.

Worries worries

Jag ska börja skicka sms till mig själv. Glada och trevliga sms som inte går att missförstå. Såna sms jag blir glad av. Jag skickade precis "Hej, jag tycker du är jättesöt" till mig själv. Jag hade inte numret inlagt i mobilen så det borde betyda att jag har en hemlig beundrare. Åhh, nu kommer jag vara glad hela dagen. Tänk så lätt problem kan lösas ibland. Om du är ledsen så skicka ett sms till dig själv med en glad kommentar som inte går att missförstå.

Prova, det fungerar!

Catch u later!
Your smsgod Dytte

Bloggasm

eller bloggorgasm. Det är väl ett lite häftigt ord?

Ta min undulat så kan vi prata om det sen.