Ångestfabriken

Jag fick inte lika många gliringar som jag trodde att jag skulle få faktiskt. Folk verkade uppriktigt glada över att jag var tillbaka. De vet nog själva hur svårt det är där ute på arbetsmarknaden. Det är nog några som gått samma väg som jag gjort tidigare också så de är nog inte förvånade. Jag är omtyckt på jobbet ändå så det kan också spela in. Har inte gjort mig ovän med någon.

Friends

Igår när jag skulle sova var det väldigt ångestfyllt. Då tänkte jag att det här faktiskt kan bli för alltid. För man får aldrig säga aldrig. Hur ska jag klara det tänkte jag? Att gå till ångestfabriken varje dag är ingenting jag vill göra för resten av mitt liv. En viss period går bra men inte för alltid. Jag ska skriva, inte producera ost.

Make a cheesecake

Imorse när jag träffade personalchefen frågade hon hur det kändes att vara tillbaka. Trött och virrig som jag var så sa jag "på ett sätt bra...."
Frågan från henne blev då "men på ett annat sätt?"
Fan, tänkte jag. Nu försa jag mig här. I och med att jag blev pressad fick jag komma på en lam ursäkt med att jag inte var så van vid att gå upp vid fem på morgonen längre. Det var sättet det inte var bra på. Vad skulle jag sagt?

Ångestfabriken

Skulle jag sagt sanningen som var "på ett sätt så får jag oerhört ångest över att gå hit och jag hatar egentligen denna arbetsplats. Bara så du vet. Kul att du anställde mig. Du ångrar dig inte nu va?" Nä, det var väl inte direkt läge för det. Jag är inte hennes chef. Hon är min. På ett sätt. På ett annat är det en annan kvinna. På den fina arbetsplatsen jag döpt till ångestfabriken. Där produceras varje år xx antal kollin som för alltid kommer jobba på denna arbetsplats. Då har de hjärntvättats till den milda grad att det inte går att rädda dem längre. De är för evigt förlorade själar.

På jakt efter något annat.