Och det blåste genom hallen

du drack det kalla, dunkla vattnet
som smakade ärg och gammal sten
en enda klunk i den källan
och du blir aldrig mera ren

vi var ensammast i världen
den världen rymde inga fler
vi leta upp dom mörka molnen
vi var där blixten hitta ner

kanske ljög vi hela tiden för att vinet skulle kännas lite dyrare och smaka lite mer
nu har vi druckit av det dyraste som finns, det är inte lätt att svälja ner

och det blåser genom hallen
har du allt som du ska ha
jag hör den stora maskinen gå igång
har nån sagt vart vi ska

vi satt där tunnelbanan slutar
eller börjar om man vill
med ögon fulla av förväntan
minns du vad vi längtade till

minns du var vi ville landa
för jag har glömt det gång på gång
jag har letat efter orden
till en avlägsen sång

en natt när vi såg solen sjunka ner i horisonten
såg vi tydligt alla frågor får ett svar
stora hjärtan kom i våran väg
nu kan vi räkna vad vi har

och det blåser genom hallen...

en dag vaknar du och märker
att vi är var och en för sig
att alla dom som du fördömde
aldrig tävlade mot dig

då blir det tomt i dina händer
då står du ensam, fast i snön
du skulle hämta lite vatten
du tog dig över hela sjön

och det blåser genom hallen…