Igår var det alla hjärtans dag eller alla ensammas dag, välj själv vilket du föredrar. Eftersom jag är singel och inte hade någon dejt överhuvudtaget blev det att jag drog mig ut till kyrkogården och la en blomma på mammas grav. Väl där ute såg en ny gravsten jag inte sett förut. Den tillhör killen som tog sitt liv sommaren 2008. Då kände jag att jag ville sätta ett ljus på hans grav.
Candle
Jag gav mig av in till centrum igen och mötte upp M som fick följa med mig på promenaden ut till kyrkogården igen i den kalla vinterkylan. Väl ute igen med ljus så placerades fyra olika ljus ut. Ett för min svågers mamma, ett för min systers kompis dotter, Hjalmar och min mamma. Det kändes som att det var rätt sak att göra en dag som den.
Right thing to do
Alla hjärtans dag eller alla ensammas dag, välj vilket du föredrar. Är mycket ett kommersiellt jippo, enligt mig. Men det kändes bra att visa min kärlek för de som gått bort. De finns i mitt hjärta och jag tänker på dem då och då. Vissa mer än andra av förklarliga skäl. När jag var där ute var det inte långt till tårar för det var väldigt länge sen jag var där ute. Det kom mycket känslor och tankar så jag blev väldigt känslosam.
Feelings
Sen att jag och M hade ett halvdjupt samtal om anhöriga som går bort och diskuterade olika saker som hörde till bidrog också. Vad hade hänt om de fortfarande varit i livet? Hur värnar man om deras minne? Är det genom att döpa sitt nya hus efter den anhörig som gått bort? Tända ljus med ett foto i trädgården hemma? Eller bara genom att skänka dem en tanke ibland? Vad är rätt och vad är fel?
Right or wrong
Jag är i alla fall glad över att jag gick ut dit. Det var viktigt för mig i det här läget som jag är i nu. Behövde känna att jag inte är ensam. Att min mamma alltid kommer finnas med mig vart jag än tar vägen och vad jag än gör. Hon kommer för alltid vara en del av mig. Den delen som jag minns med glädje och lycka. För hon var min mamma. Hon finns inte längre med mig kroppsligt men kommer alltid finnas i mina tankar.
Always thinking of you
söndag, februari 15, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Är glad att jag får vara med och dela dessa tankar med dig! Ibland uttrycker jag mig plumpt, men tillsammans med dig känner jag mig inte dum utan får säga det jag känner för stunden. Det var en fin promenad, många varma minnen blandades i den kalla vinterkvällen... <3
Skicka en kommentar