Träffade Nevnariens föräldrar när jag var ute på stan idag. Jag har träffat dem ett flertal gånger tidigare och det som slår mig varje gång är hur förbannat trevliga de är. På ett bra sätt. De är sig själva i alla lägen och och likaså idag. Mamma Nevnarien började flaxa vilt med armarna för att illustrera något i sin berättelse, trots att det var människor runt omkring oss. Nu var det inte små rörelser med armarna utan det var verkligen snabba och stora rörelser. Det är vad som gör hennes föräldrar så speciella. Inte för flaxandet utan för att de är sig själva. Det är därför jag gillar dem.
I look up to them
Jag ville fråga fråga Pappa Nevnarien om hans behandling, om sjukdomen. Men jag blev rädd. Vågade inte fråga det för egentligen har jag inte med det att göra. Jag vet att ibland är de frågorna de jobbigaste. Hur det går. Man vet det knappt själv och sen ska det komma någon jävel och fråga om det. Påminna en om den där sjukdomen som i sig är ett helvete. Som om inte det är nog.
Don't ask
Jag minns en gång för något år sedan då jag träffade på Pappa N på ica. Vi pratade om inlines och han berättade att det fanns en inlines-vasa om jag inte minns fel. Jag tyckte det lät intressant och sa att jag gärna skulle åka den med honom om han ordnade lite mer information om det. Han hörde aldrig av sig. Inget jag är ledsen eller arg över. Men kanske borde jag hört av mig istället. Visat att jag verkligen ville. Kanske borde jag inte tänka på det alls.
Think
Men om vi går tillbaka till samtalet idag.
Det är svårt att känna sig bekymrad eller ledsen i deras sällskap. Alltid är det något de gör eller säger som får en att skratta eller le. De är speciella de personerna. Både Mamma och Pappa Nevnarien.
När jag ser, träffar eller får höra om Nevnariens föräldrar så hoppas jag att hon själv vet hur lyckligt lottad hon är som har så underbara föräldrar. Som bryr sig om henne så mycket. Som vill henne väl. Jag hoppas också att de själva förstår vilka underbara människor de är. Jag önskar dem all lycka och hoppas att de alltid kommer att vara sig själva.
Be yourself
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men åh vilket fint inlägg!
Är det någon som kan sätta ord på varför mina föräldrar är så bra som de är, så är de du.
Jag vet inte om jag är för nära eller något (för jag brukar kunna se sånna saker), men när jag ska förklara varför mina föräldrar är hå häftiga och fina, så blir det bara att jag säger att... "ja men de... de är.... så häftiga och fina". Ungefär.
Jag vet att alla nya vänner som jag dragit hem har blivit totalt hänförda av dem och det är alltid att det kommer en kommentar efteråt att "Men shit vilka coola föräldrar du har". Det slår aldrig fel och ja.. det kanske inte är så konstigt ändå?
Nä jag hade en period i livet då jag tvivlade på dem, men det har nog alla. Tyvärr.
Men nu är de det bästa jag har och jag är så glad att jag föddes i denna familj och att båda finns här hos mig.
Och att jag kan umgås med dem som om de vore mina närmaste vänner är ju bara ett plus...
Nä det var fint skrivet, Jocke och det gjorde mig glad. Kan bara gissa hur mamma och pappa kommer reagera :)
Å!ÅÅÅ!!! Söta, goa du!
Du målar med ord och känslor. Du är fenomenal på det. Jag blir så rörd och glad över det du skriver om. Det är så här, du är en härlig kille, med massor av intressanta klurigheter inombords. Jag blir glad av att träffa dej och vifta ihop en historia med.
Och lite lessen med, för fråga! Vi berättar. Hans sjukdom är vår vardag. En sak som vi från och med slutet av november kommer att få leva med. Han kan bli helt frisk och han kan få tillbaka allt igen. Det får vi se.
PappaKero kom ihåg att ni pratat om inlineswasan. Han log när han kom ihåg det... Vi får ta det ett annat år, säjer han...
Nevnarien: Det är alltid svårt att beskriva de som är en nära. Konstigt egentligen. Det är ju ändå de man känner bäst.
Det är inte konstigt. Jag vet varför de säger så ;)
Mammakero: Jag kan måla bättre. Men många skulle tolka det som överdrivet. Därför fick det resultatet bli det du ser ovan.
Och det om att fråga. Jag vet, tyvärr, hur det är. Ibland tyckte jag frågorna var det allra jobbigaste. Därför kan jag ha svårt att fråga om det när det är så nära. Om du förstår vad jag menar?
Ett annat år blir det. Bestämt.
Skicka en kommentar