När min mamma levde hade hon en hund som hette Dinkey. I början ogillade jag hunden och kallade den fula namn. Idag ångrar jag det. Men den här lilla jycken skyddade alltid min mamma. Varje gång jag kom in i hennes sovrum var hunden där och skällde på mig. För att jag inte skulle skada min kära mor.
Dog
Vovven i detta fallet är en liten shitsu. De är inte stora och absolut inte skräckinjagande. Men detta var under tiden som min mamma var sjuk. Därför åkte hon till och från sjukhuset med jämna mellanrum. Ibland var hon borta i några dagar och nästa gång några veckor.
Weeks at a time
Det betydde att jag och Dinkey var själva. Då var det inget problem. Jag tror han förstod att personen vi båda älskade var sjuk. Att vi då bara hade varandra. Minns att jag grät samtidigt som jag kramade honom. Hunden skällde inte och bet mig inte som den brukade göra. Istället lät han mig krama om honom och låta mina tårar falla. Denna gång för att skydda mig.
Protect me
Dinkey gick över till andra sidan strax efter att min mamma gjort det. De är återförenade där i himlen. Min mamma och hennes bästa vän. Det gör att jag blir glad och får ett leende på mina läppar. För jag vet. Att både hon och min kära Dinkey är tillsammans igen. Lyckliga. För den där lilla hunden. En sån liten hund att man knappt kan kalla det ens. Hund alltså. Han gjorde henne glad. Det var hennes hund och glädje. Idag har jag saknat Dinkey. Varför vet jag inte. Men ibland gör jag det. För det var trots, bit och skall, min hund också.
My dog
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
... kram.
Skicka en kommentar