Jag har hittat ett sätt att lyckas. På ett sätt gör det mig oerhört glad och jag vet inte om tårarna som kommer är av glädje eller av sorg. Samtidigt gör det mig ledsen för jag vet vad de varit med om. Jag vill hålla om dem och säga att allting blir bra. Men både de och jag vet att det inte är sant. Det blir aldrig bra. Sorgen finns alltid där.
Never good
Jag fann en person som har en liknande historia som jag har. Tidigare har jag stött på en enda person som upplevt samma sak som jag. Hon ville inte och vågade inte prata om det. Nu ligger mitt hopp på denna personen. Jag vet att hon till viss del vill prata om det. Men frågan är hur mycket. Jag hoppas.
Hope
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar