Sorg

Det är en dyster dag för mig idag. En dag som gör det tungt att leva och det är nära till tårarna. Det är många som tror att sorg bara går över sådär men det gör den inte. Jag bär den alltid med mig och alla andra som förlorat någon gör samma sak.

Tears

Att jag förlorade mina föräldrar gjorde att jag fick växa upp mycket snabbare. Det började egentligen redan när min mamma blev sjuk. Jag fick ta mer ansvar och se till att saker och ting gjordes. Det var tufft och många gånger klarade jag inte av det. Många gånger grät jag i ensamhet på mitt rum över att jag visste att min mamma skulle dö. Då ville jag, och det vill jag väl fortfarande till viss del, ta hennes plats. Att hon inte förtjänade att dö utan att sjukdomen skulle ta mig istället. Kanske hade jag klarat det eftersom jag var yngre och då idrottade en del så min kropp var rätt stark. Kanske hade jag besegrat cancern.

Take her place in heaven

Jag minns en dag på gymnasiet då jag och en kompis satt och pratade. Efter en stund lutar hon sig fram och tar tag i min axel.
- Du ser han där borta, frågade hon.
- Ja, svarade jag.
- Han tar studenten i år men hela hans familj är död. De gick bort i någon olycka nyligen, förklarade hon.
Då var min mamma svårt sjuk i cancer och jag visste att hon en dag skulle besegras av sjukdomen. Jag skulle ta studenten samtidigt som honom. Då ville jag gå fram till killen och prata med honom. Ville fråga hur det var men vågade inte.

All is lost

Lite mer än ett halvår senare gick min mamma bort och mitt liv blev än mer ett helvete innan jag kunde skrapa ihop resterna av mig och sakta leva vidare. Saker och ting förändrades men vissa saker verkar aldrig ändras trots att jag varje dag önskar det. Cancern och saknaden kommer alltid finnas kvar i mig. Det kommer för alltid vara en del av mig. Jag vet inte vad som hände med killen som hade förlorat sin familj. Sen den dagen har jag inte sett honom. Jag hoppas han klarar av att leva med sorgen.

Wish