Underdogs

Ni vet hur jag älskar underdogs. Det kommer fram fler och fler i Britains got talent och ni vet att jag älskar det också. Samtidigt är det en grej som stör mig något enormt nu när jag kollar på dessa klippen. Eller ja två egentligen. Jag ska berätta varför.

Why?

Den första grejen är att det är tv. Jag vet hur det funkar och allting känns så välregisserat för mig. Publiken ställer sig upp, busvisslar och klappar händerna. Det jag ser när jag ser något sånt är ofta inte vad du ser på tv. Jag ser en man/kvinna, som är anställd av produktionen, klappa händerna över huvudet för att få igång publiken och med gester vinka upp dem från sina stolar. Sen sätter man i efterhand på någon kraftig melodi som ska få alla att få gåshud och lite tårar. Det är tv. Det är så det är.

Seen on tv

Den andra grejen är alla barn. Visst de är duktiga och söta och dockliknande - oftast. Men jag tycker de vuxna i 35+ som sjunger är mycket modigare och bättre. Oftast har de jobbat med något skitjobb och aldrig vågat ta chansen. Till slut övertalas eller så chansar de att de kan sjunga så bra som folk säger att de kan. Jag tycker de är värda mer uppmärksamhet än den här lilla späda flickstackaren på 9 år. För de vet hur svårt livet kan vara. Det är något jag ser upp till. Att man, trots familj och "säkerhet", chansar och ställer sig på en scen och uppträder som sen miljontals människor ser. Vad tycker ni? Har jag fel eller ligger det något i vad jag skriver. Det är upp till er att avgöra.

I admire that