Jag har en gnagande oro inom mig. Jag har haft det sen i Torsdags (Egentligen har jag varit orolig lite längre men det var då det blev riktigt illa). En gnagande oro som har fått mig att må dåligt, att spy. Har aldrig varit så orolig i mitt liv att jag mått så dåligt som jag har gjort nu. Där här är en annan sorts oro jag aldrig varit med om förut. En oro som gnager sönder inom mig.
Kallas det tvivel?
Jag vet inte vad jag ska kalla det heller för jag vet inte om min oro är berättigad. Det är den nog om den gör så här mot mig. En oro som är så stark och som gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Den äter upp mig inifrån. Jag mår inte bra just nu. Jag upplever en svacka, en oerhört djup svacka. Min oro har växt sig starkare också då jag fick ett personligt nederlag under tiden. Det hjälpte mig inte direkt.
Why does this happen to me?
Jag vet vad jag ska göra för att ta mig ur den här gnagande oron. Det är bara det att jag inte kan veta, att jag inte kan påverka som gör mig så orolig. Jag kan inget annat än att försöka, jag hoppas bara att det inte är för sent. Det är så mycket som måste stämma för att det ska fungera.
It´s not up to me.
Jag mår dåligt för att jag inte kan kontrollera det. För att jag inte kan påverka det. Varje gång jag tänker på det mår jag dåligt, så dåligt att jag mår illa, att jag vill spy. Har ni någonsin varit med om en sån oerhört gnagande oro någon gång? Om inte, var glada för det. Det är inte ens i lite roligt, inte ens i närheten.
Helvetet och åter?
Jag pratar ibland om att jag varit i helvetet och kommit tillbaka, tillbaka till ett "normalt" liv. Jag tror jag har fel. Jag tror jag fortfarande är i helvetet. Det som gjorde att jag trodde att jag hade kommit upp ur helvetet var att jag var vid gränsen till det normala. Ett land där jag vill vara, där jag vill bo.
I want to move.
Catch u later!
Dytte
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vet hur det känns, men har ingen mirakelmedecin för att klara sig ur det. Kan bara säga sånt som är så lätt att säga, men så svårt att göra. Som "Det är ingen idé att oroa sig, saker händer ändå. Om du oroar dig får du dubbel olycka - först innan och sedan när det händer". Jag brukar försöka tänka så, men jag vet hur jävla svårt det är att omsätta i praktiken när väl oron tar tag i tarmarna och börjar riva.
Ibland när jag läser din blogg kan jag få ont i magen av att känna igen mig så mycket i hur jag kände för några år sedan. Jag kan bara försöka trösta dig med att det finns en väg ut ur varje helvete. Du kommer inte ens se när du börjat gå den, utan helt plötsligt skingrar sig bara skogen och du kommer ut. Även om du gör det och sedan hamnar i helvetet igen så kommer det vara lättare att hitta ut nästa gång.
Hoppas du mår bättre snart.
Johan: Ord är lätta att säga men att som du säger omsätt dem i praktiken är en helt annan grejj. Jag tycker det är lättare att hitta ut nu ändå....vissa lägen blir bara lite svåra. Lite svårare att hantera. Detta är ett sånt läge.
Livet är ett ständigt helvete att ta sig ur eller lära sig leva i. Men det är aldrig någonsin roligt när det gör sig påmint i form av t.e.x. oro eller ångest.
Hoppas du snart mår bättre. Kram!
Kram
Skicka en kommentar