Don´t open your mouth

Här är jag igen, skrivandes på min laptop. Ett blogginlägg om vad? Om livet? Om kärleken? Om vänskapen? Om döden? Jag kan skriva om mycket men vad väljer jag?

What to choose?

När jag gick på gymnasiet så skulle vi ha nationella prov. Ett muntligt prov om tid, hur pratar man om tid? Dagen kom då vi skulle redovisa vad vi hade valt att hålla vårt tal om. Vissa skrev om tid som i klockan och vissa tog tid som i årstider. Jag tror jag var näst sist eller om det var tredje sist ut att redovisa vad jag hade om. Vad hade jag valt att berätta om tid?

Time don´t make things happen, people do

Jag skakade, jag kände ett tryck över bröstet. Varför gjorde jag detta? Jag förklarade för mina klasskamrater att jag kunde skaka på rösten, att jag kunde sluta prata för en liten stund och att jag t o m skulle kunna lämna klassrummet. Folk blev tysta, innan hade dem sett mig bära på bilder varav en var på en student. Folk tog för givet att jag skulle prata om studenten. Dem hade fel.

Wrong dito wrong

Dem satt tysta och bara stirrade nu. Inte ett ljud i hela klassrummet. Jag skickade ut två bilder tror jag. En på en glad student och en på en liten glad flicka. Jag sa att om dem visste vad det handlade om så skulle dem inte säga det. Dem skulle bara säga vad dem såg på bilden. Enbart vad dem såg på bilden. När dem gjort detta startade jag med att säga att studenten ni ser på bilden tog sitt liv ett halvår efter att den bilden togs. Det blev om än mer tyst i klassrummet och folk började nu fundera tror jag.

Time will die and death will by time tell

Jag fortsatte med att berätta om hur många som varje år tog sitt liv innan dem hade fyllt 20. Jag berättade om min livssituation under hela gymnasietiden och att jag nu hade utvecklat en sjukdom som heter reaktiv depression. En sjukdom som hade skördat många ungdomars liv. Allt för många. Mina klasskamrater drog efter andan. Det var så tyst att du hade hört en knappnål falla.

Reaktiv depression är en av många sjukdomar

Nästan ingen i klassen visste att jag hade denna sjukdom och ännu mindre visste dem vad som hände i mitt liv. Dem visste inte att jag varje dag bad en bön till Gud(?) om att min mamma skulle bli frisk. Dem visste inte att jag hade tagit min mammas plats när som helst. Offrat mig för att rädda hennes liv. Det hade det varit värt. Jag sa åt dem att ta tillvara på tiden dem har med sina nära och kära och att verkligen se till att ens nära och kära mår bra. Det är så onödigt att slösa bort tid på att bråka.

Make love not war

Till slut kom jag till en punkt i mitt tal som gjorde att jag inte klarade mer. Jag var tvungen att gå ut. Jag minns inte om jag sa att jag inte klarade mer men jag gick i alla fall ut. Jag kom tillbaka 15min senare tror jag, efter att min lärare hade hämtat tillbaka mig. Det var ingen mer som höll sitt tal den dagen. Vår lärare bjöd på fika istället. Jag fick höra kommentarer från dem som satt närmast om att det var modigt av mig. Det var knappt någon som pratade i början av fikastunden. Det kom igång mot slutet.

Handle it

Efteråt fick jag reda på att vissa i klassen hade börjat gråta. Mitt tal hade berört dem till en sån grad att dem började gråta. Jag fick också veta att vår lärares man hade varit i kontakt med depression och självmord. Om jag inte minns fel hade hennes man tagit livet av sig. Det var något ingen i klassen visste.

Things happen when you open your mouth

Catch u later!
Dytte