Jag minns

en vinternatt när jag jobbade på scan så hade mörkret slutit sig runt allt och alla. Jag jobbade då på en avdelning som stod helt för sig själv på scanområdet. En byggnad som man kan säga var en barrack fast större. Där skulle jag spendera de två nästkommande timmarna.

Mitt i det kusliga vintermörket

Vinden ven utanför och där inne var jag. Helt själv med min musik, musik kan diskuteras. Det var nämligen klassisk musik. Riktigt mörk och hotfull klassisk musik. Om man inte var rädd innan ja då var man det nu. Jag hoppade till av minsta lilla ljud. Jag har aldrig gillat den avdelningen. Jag hatar den avdelningen på vintern.

Winternight, don´t come again

Där går jag i alla fall och lyssnar på min klassiska musik som skrämmer skiten ur mig. När jag är längst bort från ingången så hör jag en dörr slås igen. Jag trodde först att jag inbilla mig då jag visste att det bara skulle vara jag som skulle befinna mig i den byggnaden just då. Jag jobbade vidare när det helt plötsligt blir kolsvart. Nu började jag verkligen bli rädd med min klassiska musik i öronen och ett helt kolsvart rum med mer än dussintalet knivar i hela byggnaden som jag sa inte var allt för stor.

Knivar+mörker+mörk klassisk musik= En jävligt rädd Dytte

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra först, så först stod jag och lyssnade. Efter att jag hörde att en dörr slogs igen så rörde jag mig så snabbt jag kunde mot utgången. Slog i benet i en stor järnpall som väger bly och skrek ut min smärta men rörde mig vidare mot dörren. Jag kommer fram och kan återigen tända så jag ser. Jag går mot dörren och öppnar försiktigt och kikar ut. En bit längre bort ser jag en person, securitasvakten. Det var hon som släckte för mig och skrämde livet ur mig.

Tur att jag slipper det i år.

Catch u later!
Dytte