Poverty

Nånstans i mig är det en röst som skriker till mig. Skriker från botten av min själ. "Det fungerar inte. Fattar du inte det?"
Vad fan pratar rösten om? Att jag försöker lura mig själv till att tro att det går men att sanningen är att det inte gör det? Jag vet faktiskt inte om det kommer gå. Har ingen aning om det jag gör är rätt eller fel.

Right

Jag lever rätt tight nu. Försöker utnyttja alla möjligheter som går. För att klara mig. För att överleva. Än så länge går det. Men sen då? Vad händer i November när jag kommer hem? Hur ska jag klara mig då? Det är då jag fått upp en buffert och kan klara mig ett tag. Fast hur länge kommer det bli? För om jag ska vara ärlig. Ja, riktigt ärlig. Så ser det mörkt ut.

Wrong

Jag har inget höjdarjobb på G. Inte ens ett litet jobb. Inte något jobb. Från den första November är jag utlämnad. Blottad. Om man hugger mig då kommer jag falla och aldrig mer resa mig. Om jag kommer gå på knäna nu, vad kommer jag inte göra då? Vad är det jag gör för fel? När allting, förutom den ensamma rösten, skriker att det är rätt. Valen jag har gjort och kommer göra är rätt. Det är så jag kommer överleva.
Ändå kommer den där rösten upp till ytan.
"Du har fel. Inget kan rädda dig nu"

Nothing

Det kanske är sant. Om vi ser på det objektivt. Jag har ingen att falla tillbaka på. De flesta har sina föräldrar de kan komma hem till. Där de kan äta mat. Hänga. Sova. Bo. Sen lånar de pengar av sina föräldrar när de inte har några mer pengar. Jag kan inte vara snål och gå till mina föräldrar och fråga om jag kan få eller få låna en hundring eller två. För de finns inte i livet. De kan inte hjälpa mig.

Everything

På ett sätt gör det mig väldigt ledsen. För jag har inga föräldrar. Det har nästan alla. Men inte jag. Jag känner mig liten utan dem. Svag. Ensam. Utlämnad. Utan framtid. De kan aldrig ge mig goda råd i situationer som kommer uppstå i mitt liv. De kan aldrig förklara hur saker och ting ligger till. De kan inte bara vara där för mig när jag behöver dem. Det går inte.

Sad

På ett sätt gör det mig förbannad. Varför har jag inga föräldrar för? Vem bestämde att det var just mina föräldrar som skulle dö? Vem var det? Visst, en av mina föräldrar hade varit en sak. Då hade jag fortfarande haft en kvar. Nu förlorade jag båda. Hur är det möjligt? Vem kan förklara det för mig? Kan du det? Jag tyckte livet var orättvist när jag förlorade min mamma. Men var dem tvungna att ta min pappa också? Var dem det? Jag blir förbannad för att jag känner mig så hjälplös. Så utlämnad. Så så så ensam på ett sätt som väldigt få personer förstår.

Angry

Jag har drömmar. Som många andra. Jag gillar att drömma mig bort. Att jag har mycket pengar. Att jag reser jorden runt. Hur saker och ting skulle förändras då. Tänk om jag hade världens vackraste sångröst? Hur hade världen sett ut då? Hade jag varit lyckligare om jag haft mer pengar? Just det som bekymrar mig mer än något annat i världen faktiskt. Eller inte drömmarna. Men frånvaron av pengar. Jag gillar att prata om rikedom. Vad saker är värda. Något jag däremot inte gillar är att vara fattig. Prata om det. Vara det. Uppleva det. Fattig. Kanske vinner rösten till slut. Kanske fattar jag att det jag tänkt tidigare är fel. Kanske blir det som rösten säger.
"Förr eller senare förlorar du"

Poor