tisdag, mars 14, 2006

Fundersam

Sitter nu på tåget i falköping och väntar på att åka, 3min kvar. Snön blåser snabbt förbi och det riktigt ryser av kyla inom mig.

Jag ser mig omkring och runt om mig sitter det sex stycken kostymnissar, en tjej med en laptop(student?), en man som försöker se viktig ut, en tjej som skall till nässjö, som för övrigt grät när hon skulle säga hej då till hennes pojkvän. Hur jag vet detta? Jo hon sa det under samtalet - ja, jag tjuvlyssna lite, man har tråkigt i väntsalen - sen så såg jag att hon grät och det hördes också.
Jag brukar sitta och lyssna på människor på allmänna platser, när jag har tråkigt har och lång väntetid i alla fall. Jag vet det är fult men äsch det skiter jag i. Jag har fått höra en hel del roliga saker faktiskt. Det tar vi dock en annan gång.

Are you thinking about him?

När man är som mig så grubblar man rätt mycket, jag är en extrem grubblare och funderare. Jag tror det är därför människor pratar rätt mycket med mig också, just för att jag funderar så mycket. Jag har ganska smarta lösningar på problem som människor ger mig, oftast känslomässiga problem och inte hur de ska laga sin cykel eller nåt. Jag brukar diskutera med rätt många personer om deras problem. Det känns bra, får en att tänka på andras istället för sina egna.

Flyr jag då verkligheten?

Det roliga med detta är dock att jag ger lösningar åt andra som vad jag vet har fungerat bra för dem, men när jag själv ska lösa något går det inte alls bra. För jag tänker inte i mina egna situationer. Jag bara agerar utan någon plan med det hela, jag är ju väldigt impulsiv. Varför kan jag inte använda lösningar jag ger till andra på mig själv? Ger jag mig inte för mycket betänketid?

Jag funderade ett tag på psykolog, men mitt medieintresse var större….tror jag.

Jag brukar ofta dansa med människor jag känner, pojkar som flickor. Det är ingen vanlig dans utan en känslomässig dans som kan kallas kärleksdans. Dansen är omöjlig att vara expert på och den som kallar sig expert ljuger. De finns dock de personer som är bra på dansen, i alla fall att lära ut den. De behöver inte själva vara bra på kärleksdans i deras eget liv, men de är bra på att lära andra. Jag ser mig själv som en sådan person, alltså en lärare inom kärleksdans.

Vill du dansa?

Catch u later!
Dytte

7 kommentarer:

Andrea sa...

Jag brukar också lyssna på folk när man sitter och väntar på en offentlig plats. Det är så långtråkigt, så vad gör man? Iblan får jag en känsla av att gå fram till folk... men innan jag hinner göra det känns det som om någon drar tillbaka mig... livet är bra underligt!

Emma sa...

du är en underbar dansare:D

Jocke sa...

Andrea: Tack,jag är inte själv alltså. Det känns ibland som man skulle vilja säga något till dem. Men ja vi människor är för fega. Sen vill man ju inte avslöja att man "tjuvlyssnat" heller. Sant, underligt var ordet.

Emma: Tack så hemskt mycket. Det värmde gott :D

Jonatan sa...

våga chansa o våga dansa... ögonfransa och "lansa" (modern slang för lansera, den psykologibok om kärleksdans som du förhoppningsvis sitter och knåpar på...) puss dytte, du är vacker.

Jocke sa...

Jonte: Du är la för skön. En bok om det vore att säga att jag är en expert på området. Det är jag verkligen inte. Jag skulle dock lugnt kunna sitta med i tv och ge kärleksråd :D

winnermaja sa...

Kärleksdansen låter spännande.. vi grubblar ganska mkt du o ja.. så skönt o ha dig o prata med..

värmer i själen när man gör det.

att fundera om folk på tåg etc är riktigt spännande faktiskt, man får en helt annan värld omkring sig =) som om man är med i en film.. man gör liksom ett eget manus i huvudet..

kul att höra att man inte är ensam

kram

Jocke sa...

Winnermaja: Man skall prata med människor för att utbyta erfarenheter och njuta av livet anser jag. Oavsett samtalsämne! Alltid har man något att vinna!

Är det någon mer som tycker som jonte?