Jag läser din text.
Läser den sakta.
Sakta.
Känner tårarna komma och en otrolig hjälplöshet. Man vill göra så mycket. Men kan göra så lite. Det enda jag kan göra är att finnas där. Om, om du vill prata.
Jag finns för dig. Kom ihåg det.
Alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar