Avsluta året

Idag är sista dagen på året säger folket. Får väl tro på dem. Planerna för dagen är få men bra. Ut till Joel, äta god mat, festa lite och skjuta upp raketer. Blir en fin avslutning på ett år som trots lite motgångar nu på slutet varit bra. Har ändå varit ett av de lyckligaste åren tack vare en person.

Happy new year

Två kompisar till mig har fått jobb. Jag är inte alls avundsjuk. Inte ALLS. Eller kanske mycket. Men de förtjänar jobben. De är sjukt duktiga och ambitiösa. Om inte de skulle få ett jobb så skulle det vara något fel på arbetsgivarna. Ni märker vad jag tycker om dessa två personer. Nu ska jag själv bara få ett jobb.

Grattis

sicko

Taktiken och mina mål läggs om. Det är nödvändigt nu. Måste komma framåt och efter samtal med en mentor till mig har vi nu lagt om det nyss nämnda. Vi tror att det kommer hjälpa mig mer framöver än det jag gjort hittills. Han jobbar på sin kant och försöker få in mig hos chefer och så vidare. Det går sådär just nu. Därför lägger vi om taktiken som sagt.

Omplanering

Förövrigt så mår jag illa. Riktigt illamående kan jag säga. Känns som att jag ska spy när som. Pallar inte att vara sjuk nu när jag har jobb imorgon. Hoppas på att det släpper mot kvällen sen.

Sicko

Catch me if you can

Ikväll är det stadt. Innan dess förförfest och förfest hos F. Det kommer bli riktigt bra. Kan det bli annat när vi kör igång? Resten av folket kommer först vid sju ikväll. Nu är det dock duschen och rakning som gäller. Sen ska jag och M tydligen ut och ta kort, enligt honom.

See ya later

GOD JUL

Julafton. Det har inte varit detsamma på flera år. Känns inte som förr. Men jag uppskattar det jag har nu. Trots att jag förlorat mycket och många på vägen.

GOD JUL

Tillsammans kan vi förändra världen

Snart julledigt. 8,4 timmar kvar tills jag får ledigt i fem dagar. Sen jobb i två dagar till och ledigt i fem dagar till. Underbart. Jag har inhandlat alla julklappar och känner ingen stress överhuvudtaget.

Christmas presents

Förlåt, oavsiktligt så ljög jag. Jag har en julklapp kvar. Den är till cancerfonden. De ska få en julklapp av mig i form av pengar. Jag tycker alla som läser den här bloggen borde ge ett bidrag till dem. Säg till alla era släktingar och vänner. Samla ihop så mycket pengar ni bara kan. Tillsammans kan vi hjälpa andra.

Collect

Jag berättar i bloggen om hur min mamma gick bort just nu. Försöker fortsätta på min historia om min mamma. Men det är svårt. Jobbigt. Tungt. Det väcker mycket känslor inom mig och oftast blir jag väldigt nedstämd. Livet tog en person som betydde allt för mig. Som jag fortfarande kämpar för att göra stolt. Därför är det jobbigt att skriva om det. Jag hoppas ni har förståelse för det.

Write

Men SNÄLLA!!! Ge ett bidrag till cancerfonden så blir jag hemskt lycklig. Alla bidrag är uppskattade. Om du har en massa mynt i en spargris så ge dem det. Några hundralappar du inte vet vart du ska göra av? Ge dem det. Många bäckar små. Tillsammans kan vi göra världen bättre. Friskare. Lyckligare. Ge ett bidrag.
Gå in här och ge dem ett bidrag om du vill. Om du sen berättar det för mig är jag tacksam. Din och min hjälp behövs. Tillsammans kan vi besegra cancer. För både din och min skull.

Fight it

End it

Som ni vet tog det slut med J för några månader sen. Det har fått mig att fundera lite på sistone. På avslut och att gå vidare. Jag tänkte prata om att gå vidare. När gör man det? Hur snabbt går det? Hur känns det? Har jag gått vidare bara för att jag skaffat en ny tjej? Som alltid med mig - många frågor och få svar. Men nu ska vi reda ut det lite.

Clear

Att gå vidare tar olika lång tid för olika människor. Det beror också på hur länge man varit tillsammans med personen och vem det var som gjorde slut. En annan faktor som spelar in är anledningen till varför det tar slut. Om det är en dålig avslutning eller förklaring till varför det tar slut är det svårare att acceptera. Frågan är därför omöjlig att svara på. Alla har sin tid. Mycket spelar in.

Crystal

Vad händer om jag skaffar en ny flickvän nu då? Har jag gått vidare? Bra fråga. Jag anser att om man skaffar en ny tjej tätt inpå avslutet (vad som är tätt inpå är er sak att tolka. För mig är det 2-3 månader) så kanske du lurar din nya partner. Den du lurar är framförallt dig själv. Förmodligen har du fortfarande känslor kvar för ditt ex.

EX

Varför lura sig själv kan man undra. Vi vill känna oss trygga. Älskade. Behövda. Men framförallt vill vi slippa känna oss ensamma. Vi vill vara en del av något. I detta fall - ett par.

Couple of two

Ibland känns det som att man tävlar om vem som ska vara först med att hitta en ny. För att visa att man inte bryr sig längre. Det är fel, enligt mig. Men om vi nu säger att jag har en ny tjej. Jag tror jag är lycklig och glad. Njuter av tillvaron. Sen kommer J och berättar att hon skaffat ny pojkvän. Självklart skulle jag le utåt och säga vad glad jag var för hennes skull. Inombords skulle jag dränkas. För känslorna finns kvar. Det är ingen tävling i vem som snabbast går vidare. Det här är livet. Inget du kan vinna. Det enda du kan göra är att förlora.

Life is life

Nu mår jag riktigt dåligt av att hon skaffat ny kille. Har jag verkligen gått vidare? Självklart inte. Tjejen jag nu är ihop med är bara en tjej för att försöka koppla bort J. Inget mer. Inte snällt mot vare sig henne eller mot mig själv.

Erase it

Många gömmer sig bakom en ny partner för att slippa ta tag i känslorna som kommer efter ett avslut. Sen när exet skaffar sig en ny flick/pojkvän blir det jobbigt. Då vet man inte om man ska stanna kvar i sitt förhållande man har nu eller avsluta det. För bådas skull.

Should I stay or should I go now?

Jag är i ett läge där jag fortfarande tycker väldigt mycket om J. Det är svårt som sagt att bara stänga av känslorna. Finns inget enkelt som en on/off-knapp i dessa lägen. Men jag är också i den sitsen att jag inte gillade förklaringen som gavs. Det gör att jag har lite svårare att släppa det. Beskedet kom, för mig, som en blixt från klar himmel. Inga tecken innan. Inga ord som visade något annat. Bara pang bom och slut. Det gör att det för mig är jobbigt att ens erkänna det. För jag vet inte varför jag erkänner situationen.

Confess

Att gå vidare är jobbigt - men nödvändigt. Att gömma sig bakom en ny partner är inte rätt väg att gå. Det stjälper mer än det hjälper. Att gå vidare tar olika lång tid beroende på situationen. Men just nu är jag trygg i min tillvaro. Känner att jag faktiskt kan gå vidare. Jag känner inte att jag behöver gömma mig bakom någon. Är säker. Den här delen av min bok är nu ett avslutat kapitel.

Musik

Ibland har jag bara lust att döda hon vi åker med. Vi har lyssnat på en och samma skiva i snart en månad. Börjar bli trött på den nu. Jag vet exakt vart det hackar, vart alla refränger börjar. Det gör att jag bara vill häva mig fram, trycka ut cd-jäveln och kasta ut den genom mitt fönster.

CD

Så ruskigt stör jag mig på den nu. Kan inte människan bara byta skiva? För min skull? För allas skull. Vi skulle må så mycket bättre då. Förstår hon inte det? Nä, istället ska hon ha sin musik. Som bara hon gillar. Visst, hennes bil och hennes musik. Men tröttnar hon inte själv på det? Eller är det bara det att hon är döv och inte hör stereon?

Stäng av

You are

I söndags fick jag en ros. Inte i fysisk form. Men i skrift. Jag. Fick. Söndagens. Ros. För att jag gör denna person glad. För allt mitt stöd. För att jag pratar med denna personen och försöker reda ut frågorna. Ge henne svar. Trots att jag inte behöver. Men jag vill.

Want to

Jag har aldrig träffat denna person. Ändå hjälper jag henne, för jag bryr mig. Vi har varit med om en liknande händelse vi två. Hon har förlorat sin pappa. Jag har förlorat mina föräldrar. Vi är lika. Vi är ändå så olika. Jag vill hjälpa henne.
Om jag kunde skulle jag hjälpa alla som drabbats. Jag ser dem alla som mina systrar och bröder. Vi har en speciell relation. En som ingen kan förändra eller förstöra eller avsluta. För alltid kommer vi vara några som hör ihop. På ett sätt vi inte vill men vi är det ändå.

Sisters and brothers

Ryktet

Idag fick jag ett rykte bekräftat. På mitt jobb cirkulerar det många rykten och flera av dem kan man avfärda direkt. Andra är såna man får kolla upp lite mer. Det ryktet jag fick bekräftat idag var ett av dem. Detta trodde jag inte heller var sant. Men kunde inte vara säker.

Sure of it

En kille på ångestfabriken har åkt fast. Big time. För droger. Jag har jobbat med honom många gånger och pratat med honom desto fler. Har nästan förstått att han har problem med spriten. Det var för många rykten som cirkulerade om det för att förneka det. Nu har han tydligen åkt fast i en drogkontroll och därför är han sjukskriven. Det anser jag är sjukt.

Sick

Jag trodde mer om honom. Bättre. Så gör han detta. När han många gånger förklarat för mig att han inte ens haft problem med spriten. Nä, inte alls. Kom igen. Jag vet att jag inte visar någon som helst förståelse. Men det gör jag faktiskt. Jag fördömer honom inte lika hårt för jag vet hur han är i övrigt. Det förändrar inte vad han gjort. Absolut inte. Men det mildrar. På något sätt gör de det.

Forgive me

Är trött nu. Besviken på honom. Varför gjorde han detta mot mig? Mot sig själv? Frågorna är som vanligt för många. Svaren för få. Jag går och lägger mig snart. Kanske svaren kommer till mig imorgon.

Tysken+Jonas+Dytte=sant?

Jag läser Tyskungens blogg. Har kanske läst den i två, tre månader nu. Gillar den. Han kan blanda humor och allvar utan att det blir konstigt. Jag har inte hunnit ta mig igenom hela hans blogg. En dag ska jag göra det. Vill veta mer om vem han är.

Who are you?

Han är som mig i vissa delar. Bryr sig om människor som drabbas av cancer och startar insamlingar. Jag tycker om Tyskungen. Han verkar snäll. Omtänksam. En smart person med lite distans till världen. Inte så gravallvarlig man kan tycka att många bloggare är ibland. Som jag. Min blogg är ofta seriös. Men det är min. Så jag skriver vad jag vill.

Råkade vara

Det är samma sak med Jonas. Han har också drabbats av cancer på ett vis. Hans pappa gick bort i det. Vi har det gemensamt. Även om vi inte vill det. Det var inget vi valde. Var något som bara blev. På ett sätt ser jag upp till honom. Han vet inte om det men det gör jag. Om han läser det här en dag kanske han undrar varför jag ser upp till honom. Det får han.

Se upp till någon

Tyskungen och Jonas är två personer jag skulle vilja träffa en dag. Ta en fika på något ställe med schysst musik. Dra ut och fota lite. Eller ja Jonas får fota och jag och Tyskungen får stå bredvid och se dumma ut. Kanske tar den store fotografen ett kort på oss när vi inte ser. Där vi ser skitsnygga ut. Det vore ju något. Sen går vi ut och äter middag. Jag bjuder. Trots att jag inte har råd. Men jag gör det för att jag är en schysst kille i otroligt trevligt sällskap. Sen kanske vi kollar stand up. Tysken har koll på det där. Avslutningsvis drar vi oss ut till krogarna. Tar en öl eller två. Okej, jag tar en cider. Dricker ju inte ens öl. Men kan försöka. För att vara trevlig.

Tysken och Jonas

Det är dags att styra upp det hela. Kanske i Januari. Då har jag inget jobb. Jag ska till Stockholm då. Ska du det Jonas? Vi kan mötas där. På fiket med den schyssta musiken. Glöm inte kameran. Och Tyskungen tar med sig lite skämt. Jag tar med mig och ett jäkla gött humör. Ellt gôtt som vi säger här på framsidan. Vad säger ni?

Kom igen nu

People

Jag vet inte vad det var som hände igår. Men helt plötsligt steg besökarantalet väldigt mycket. Kommer inte ihåg om jag länkat till min blogg någonstans eller lämnat en kommentar. Kul att folk hitta hit i alla fall.

People

Ökade mitt besökarantal med 75% och innan hade jag runt 40-50 läsare varje dag har jag upptäckt. Så det är bara för er att börja räkna. Roligt att några hittade hit. Hoppas ni stannar.

Öka

Presenter

Det blev en middag ute på restaurang här i storstaden. Det var trevligt och uppskattat att de tog sig tid för detta. Jag är inte mycket för firande annars. Mer för presenterna. Jag vet. Är lite ego.

Egoboy

Det bästa var att jag fick presenter. Av lilla söta Tilda som är min systerdotter. Hon är fem (när min syster läser detta får hon rätta om jag har fel på åldern)år och gav mig de bästa presenterna. En teckning med henne och mig och sen ett armband. Tror det skulle vara ett halsband men det blev för litet helt enkelt. Därför får det sitta på armen.

Visst är dem fina?


Här är det påtänkta halsbandet. Det är nu mitt armband.


Till vänster är Tilda och jag är till höger. Jag har fina shorts på mig som ni ser. Under oss är det rosa stenar som vi tydligen följer efter. Mycket vacker tycker jag.

Tack snälla Tilda för presenterna och syster med familj för middagen.

Grattis

Idag fyller jag år. Grattis till mig själv. Tack.
Jag ska ut med min syster och hennes familj idag. Vad vi ska göra vet jag inte. Jag tippar på att jag blir bjuden på middag. Även om jag har en önskan inom mig som säger att jag vill ha 25 miljoner. Tror dock på middag. Blir billigare så.

Undrar vad det är vi ska göra

Come on

Idag blev jag kallad Anton på jobbet. Efter Olle Sarri. Jag tar avstånd från detta. Jag är inte lik honom. Men nu är det fem personer som tycker det. De har fel. Hör ni det? Ni har fel, fel, fel.

Jag ska ut och fota i snön nu. Ska ligga i alla möjliga och omöjliga positioner. Om ni ser någon dum jäkel ligga i snön och se dum ut. Det är jag. Alla gånger.

In kom en sms-bild och saken var klar. Skådade den vackraste lucia jag sett hittills i mitt liv.

Fått höra "du är ju för fan rolig" efter några månader på jobbet. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Alltid fått höra att jag är positiv men rolig? Aldrig.

"Man är inte attraktiv om man mår dåligt, och man mår dåligt av att inte vara attraktiv" sa en kompis idag. Fan vad bra sagt. Även om situationen i sig är rätt tråkig.

En av de två som gav mig en komplimang för någon dag sen ska sjunga en sång för mig någon gång. Det är knappt så jag vet vart jag ska ta vägen. För mig? Oh my, oh my.

Nu - utgång.

Leader

Vi hade grupputveckling, som det så fint heter, på ångestfabriken idag. Intressant från början till slut även om det blev segt vissa partier. Roligast var övningarna. Där sågs, hör och häpna, jag som en ledare. När vi genomförde dess övningar var det, tydligen, jag som tog kommandot och försökte få en struktur på det hela. Inte min chef som också var med. Utan jag.

Me me me

Jag var noga med att påpeka att det var synd att de sparkar kompetent personal. När jag visste att chefen lyssnade. Fick ingen respons från henne. Kanske lika bra det.
Men förstår ni vad som är summa kardemumma här? Jo, jag är ledarmaterial. Fattar ni?

Straight to the top baby

Thank you

Mitt självförtroende mår bra idag. Satt med ett stort leende en bra stund efter lite komplimanger idag. Sånt är alltid trevligt att få höra. Inte alltid jag får det och därför får man vara nöjd för det lilla.

Tack ni två som gjorde min dag.

Skriva

Jag har kontakter. Kunskap. Visar att jag vill. Är bra på att skriva. Kan förmodligen bli bättre men jag är bra på att skriva. Inte dålig. Men är det något som skiljer mig från dem andra? Det är en fråga jag behöver ställa varje gång jag blir nekad ett jobb. Vad har dem som jag inte har?

Got it?

Idag så utvidgade jag mina jaktmarker efter inrådan av en kontakt. Jag skriver nu inte för en, inte två, inte tre utan fyra olika sidor för att bli bättre. Få mer utrymme och en större chans till att bli upptäckt. Är jag mediekåt som gör såhär?

Space

Jag kan själv bestämma hur många tecken jag ska komma med varje vecka. Hur mycket jag vill sälja mig för att uppnå mitt mål. En dag kommer jag att nå dit. På ett eller annat sätt. Mina mål är klara.

Goals

Italiano

Idag fick jag ett mail. Inget ovanligt i sig. Jag får runt 5-10 mail om dagen. De flesta är reklam och skräppost. Ibland dimpar det däremot ner något fint. Något jag vill ha. Som idag.

Write

Läste det nyss och jag blev väldigt fundersam över vad det var. För det hela var skrivet på ett helt främmande språk. Eller ja, nästan. Språket var italienska och än är jag inte så bra på det att jag kan läsa, skriva eller prata det obehindrat. Långt ifrån.

Far from it

Jag började dock att tråckla mig igenom mailet för att tyda vad som stod. Jag förstod ganska snabbt att det handlade om den italienska kurs jag anmält mig till i vår. Någonting om telefonmöten och om jag fortfarande var intresserad. Det hjälpte mig föga så jag började översätta. Ord för ord. Det gick bra faktiskt. Jag fick något som var på svenska. Kanske inte klockrent översatt men ändå. Jag förstod vad som stod och det var huvudsaken.

Kan du tyda vad som står?

Carissimi

Sono felicissima di avervi visto nella lista delle persone che erano interessate ad iscriversi al corso di Muntliga I per il vt09

Se siete ancora interessati a partecipare a questo corso e avete delle domande o non ricevete nessuna risposta da “Antagning” scrivetemi pure

Io vi aspetto per cominciare una nuova avventura nella lingua e cultura italiana attraverso i nostri incontri telefonici e incontri sulla rete

A presto
.......

Jag älskar dig

Innan du läser denna delen så läser du först denna delen och sen denna. Annars förstår du inte vad det handlar om.

Jag låg där och undrade vad som skulle hända. Min mamma hade gått bort. En av mina få fasta punkter i livet. Allting rasade. Samtidigt ville jag vara stark. Vad nu det innebär. Grät inte, vad jag minns, utan följde mest med i allt som hände. Jag sa inte mycket utan svarade kort på tilltal.

Nu blev det på nytt samtal till syskon som denna gång svarade och de flesta kom. Andra hade inte möjlighet utan var för långt borta. En av mina bröder som kom började gråta direkt när han kom. Alla visste att det här skulle komma. Samtidigt var det oväntat då hon klarat sig så länge.

Vi fick gå ut efter ett tag då de skulle byta kläder på mamma. För att göra henne lite fin. Fin? Sjukdomen hade gjort min mamma till något som inte längre var min mamma. Det var en kropp jag inte kände igen. Ett sinne som inte var som det skulle vara under de senaste två åren. Min mamma var smal när hon var frisk, sjukdomen förändrade hennes kropp för att göra den så olik henne som möjligt. Hon hade nära till skratt och gillade att spexa. Varje morgon jag kom ut i köket så satt hon där. Åt på sin kexchoklad med ett leende på sina läppar. Den där kexchokladen är något som alltid kommer förfölja mig. Något som alltid kommer påminna mig om henne. Cancern berövade mig det. Den gjorde att hon knappt hade något minne, inte orkade prata och gjorde henne till hennes totala motsats.

När de gjorde henne fin gick jag på en promenad. I parken vid sjukhuset. Gick längs vattnet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Snyftande. Förstörd. Ensam. Vad fanns kvar? Jag tittade på människorna jag mötte och funderade på om de visste hur bra de hade det. Om de visste vad jag hade förlorat. Om de värdesatte livet. Promenaden kändes som en evighet trots att jag kanske inte var borta i mer än 30 minuter på sin höjd.

När jag kom tillbaka gick jag in i mammas rum. Ingen annan än hon var där. Jag satte mig vid sängen på en stol och berättade allting jag kände för henne. Vad hon betydde för mig. Frågade henne hur jag skulle klara mig utan henne. Tystnaden ekade i väggarna när jag satt där. Jag sa, för första gången högt och tydligt, jag älskar dig mamma. Tidigare har jag bara viskat fram det. Nu var hon borta och det sista jag sa till henne där på Hospice Gabriel var att jag älskade henne. För det gjorde jag och gör än idag. Hon är den som betytt mest för mig.

Tystnaden bröts av att dörren öppnades och en av mina systrar kom in. Hon bad mig följa med till ett annat rum där alla syskon satt. Där lämnade jag min mamma. Vad som skulle hända nu visste jag inte. Tiden skulle få reda ut allting åt mig. Än har den inte gjort det. Men snart kanske den gör det. Men innan jag ens skulle kunna tänka på att gå vidare fanns begravningen. Något som verkade overkligt just i den stunden.

Min mamma var inte död. Hon bara vilade ögonen som hon alltid gjorde. Visst var det så?

Tlött

Ikväll var jag och spelade fotboll med några från jobbet. Jag är helt slut nu och orkar verkligen ingenting. Ska lägga mig och sova om en liten stund. Ingen energi kvar nu. Om jag håller armen rakt fram skakar min hand. Så trött är jag.

Tired

Friends

Ibland behöver man just något sånt här för att le. Läs själva.

Fortsättning

Det kommer att komma en eller två fortsättningar till som berättar om min mamma. Vad som hände. Vad jag kände.

Mammas låga släcks

Innan du läser denna text så läs denna text innan du fortsätter. Annars förstår du inte vad jag skriver om.

I bilen på väg mot Lidköping och Hospice Gabriel var det mycket som tänktes. Det var väldigt lite av det som verkligen yttrades. Jag och min syster pratade inte så mycket i bilen på väg till vår mamma. Min mamma. Vad fanns det egentligen att säga? Vi visste båda vad som väntade. Istället fördrevs tiden med tankar och telefonsamtal. Vi försökte få tag i alla syskon. Samtal ringdes. Få svarade.

Hospice Gabriel är något jag aldrig kommer glömma. Jag fick det förklarat för mig vad detta hospice var för något innan min mamma kom dit. Innan det blev hennes hem och hemmet för mina mardrömmar och det värsta som någonsin kunde hända mig. Detta vårdhem var en plats för de som var i slutskedet av sina liv. De som inte skulle gå att rädda.
Mamma var en av dem. Samtidigt var hon inte det. För hon var min mamma. MIN. Inte någon annans. Utan MIN.

Väl på plats berättade personalen mammas tillstånd. Något de gjort flera gånger tidigare. Då det varit falskt alarm. Jag trodde, och hoppades, att de var det den gången också. Tiden skulle visa för mig att jag hade fel. Så otroligt fel.

Min storebror kom också dit. Det var vi tre. Jag, min syster och min bror. Vi som skulle vaka över vår mor. Hon som gav oss livet. Kvinnan som var mitt allt. Som alltid hade funnits där. Jag och mamma hade våra tuffa stunder men vi hittade alltid tillbaka till varandra. Det var alltid vi.

Efter en stunds pratande la jag mig i soffan för att sova. Tröttheten tog överhanden och vaggade mig sakta till sömns. Jag sov inte många timmar innan jag blev väckt. Min bror skakade min axel och sa att mamma hade gått bort. Jag trodde honom inte och svarade därefter. Sekunden senare förstod jag vad som hänt. Min syster stod och grät. Högt. Jag kämpade för att inte gråta. Kanske för att jag inte ville förstå vad som hänt. Min bror skakade min axel igen. Han upprepade sina ord men jag svarade inte. Någon ur personalen sa att jag kanske inte var vaken än. Att jag var i för djup sömn. Det var jag inte. Jag var klarvaken samtidigt som jag var mer frånvarande än jag någonsin varit. Min mammas livslåga hade slocknat.

Jag var ensam.

Fire

I början av januari tar mitt liv på ångestfabriken slut. För den här gången. Idag var vi flera som fick reda på att vi inte får fortsätta på vår linje efter januari. Det var två som var nära på att börja gråta. De erkände det inte själva men jag och andra såg det på dem.

Cry baby

Jag själv då? Hur reagerade jag? Visade inte särskilt mycket. Var lite ledsen. Såklart. Trots att jag inte gillar jobbet eller chefen så gillar jag arbetskamraterna och lönen. Det är ett jobb. Sånt är svårt att få i dagens läge. Därför blev jag lite ledsen och besviken. Hoppades på att få fortsätta. Men allting har ett slut.

The end

Övriga på linjen var även dem lite sura och ledsna över det hela. De har kommit att tycka om oss visstidsanställda och vikarierna. En förklarade för mig att hon var ledsen för vår skull. Att om hon fick bestämma skulle hon ha oss alla kvar. Hon bestämmer tyvärr inte. Kanske är det lika bra? Förhoppningsvis får jag ett jobb innan dess så jag klarar mig. Annars får vi se.

Job

Mamma

Igår var jag i Lidköping. En stad som väcker många minnen hos mig. Speciellt parken vid sjukhusområdet....

Kvällen spenderade jag med en kompis. Vi träffade två tjejer utanför min lägenhet.
Min och mammas lägenhet. Jag hade bott där själv till och från de två senaste åren. Jag var 17år när det började. Jobbigt för någon som inte ens tagit studenten.
Vi pratade en stund med tjejerna och sen gav sig min kompis iväg hemåt. Jag gick in till mig och främlingarna till sin lägenhet lite längre bort. När jag kom in kunde jag inte sova, trots att klockan var över 00:30. Så jag gick ut. För att leta efter dessa nyvunna "vänner". Det tog inte lång tid förrän de ropade mitt namn över mitt huvud.
- Jocke, är det du?, ropade en röst ovanför mitt huvud. Tittar upp ser dem där.
- Ja, det är jag. Får jag komma upp, frågade jag.
- Klart du får, svarade dem.

Jag går upp till deras lägenhet och vi börjar prata igen. Sitter bara och pratar om allt och inget. Efter cirka två timmar ringer min syster. Jag visste vad som väntade redan när jag såg hennes namn lysa i min display. Svarade med gråten i halsen. Mamma är dålig, säger hon.
- Mmm, svarade jag.
- Vi måste in, förklarade hon.
- Okej, jag är klar när du kommer, sa jag.
Samtalet var snabbt över. Klockan var runt halv tre på natten. Jag var i några främlingars lägenhet. Vi hade pratat om allt men samtidigt om ingenting. För vi hade inte pratat om min mamma.

Min mamma blev sjuk i cancer när jag var runt 15 år. Jag skulle börja gymnasiet till hösten men det var fortfarande sommar. Jag skulle iväg och bada med en kompis och min mamma skulle skjutsa oss. I en BMW cabriolet. Jag var så stolt för att visa min kompis vad vi åkte i. En riktigt cabbe. Min glädje gick inte att ta fel på när vi sakta gled upp bredvid honom. Min stolthet. Min syster var också där. Med min kompis. Vi började prata och snart försvann min glädje in i ett mörkt hål.
- Hur känns det, frågade min syster mig.
- Känns, frågade jag och såg ut som ett frågetecken.
Att mamma har cancer, sa hon.
Jag tittade på henne, vände mig mot mamma och satt bara tyst och med min blick mot henne.
- Det är sant, sa mamma.
- Jag visste bara inte hur jag skulle säga det till dig, förklarade hon.

I den stunden krossades min verklighet. Allt jag visste eller snarare trodde att jag visste blev nu till något annat. En verklighet jag inte ville vara med i. Cancer var inget som drabbade mig eller min familj. Inget kunde röra oss. Ingen kunde röra oss. Trots det kom cancern och förstörde mitt liv. Varför?

Innan jag gick från tjejernas lägenhet sa jag som det var. Min mamma är sjuk i cancer och är väldigt dålig.
- Därför ska jag och min syster åka till vårdhemmet där hon bor, förklarade jag.
Jag ville inte ha pratat med dem om "allt" utan att säga det. Varför vet jag egentligen inte. Men min mamma var mitt allt och därför skulle hon ha sin plats i samtalet. Trots att det är tabu att prata om cancer och sjukdomar. Trots att det bara var några få meningar innan jag lämnade lägenheten. Och trots att jag kände att jag där och då ville lägga mig i fosterställning och bara gråta. Jag gick och skulle aldrig se dessa främlingar igen.

Min syster hämtade mig vid busshållsplatsen vid stora vägen där jag bodde. Bakom mig lämnade jag det liv jag kände till och bara timmar framför mig låg något helt annat. En tid jag inte visste något om. En tid jag inte ville kännas vid men som tvingades på mig. Där och då var jag stark. Oberörd. Lugn. Det vill säga vad jag visade utåt. Inom mig var det ett kaos. Vad skulle hända?

Fortsättning följer....

Future decides

Satt på jobbet idag och funderade. Blir ofta så. Jag vet inte om jag blev glad eller ledsen av min fundering. Men det handlade om när jag kommer lämna över boken till vissa personer. Jag gick igenom det i huvudet och på ett sätt kände jag glädje och på ett annat kände jag sorg. Ledsen över att jag tänkte som jag gjorde. Glad över att jag gjorde som jag gjorde.

Book

Vilket är rätt att göra då kan man fråga sig? Gjorde jag fel på båda sätten? Inget av dem var kanske rätt. Det kan finnas en bättre lösning på problemet. Vad just den är vet jag inte just nu. Förmodligen kommer jag göra som jag gjorde i mitt dagdrömmeri idag. Inte förändra överlämningen på något sätt. Jag vill nog se om jag kommer känna så som jag gjorde i min fundering. Framtiden kommer svara på det.

The future has the answers

I can talk to God

När det hettar till så ber du till Gud. Varför gör du det inte annars? Hur kommer det sig att vi bara är troende när vi har problem men inte annars? Är Gud en slit och släng-figur som vi kan "prata" med när vi vill? Jag är inte troende. Men även jag tror när livet hopar sig över mig som om jag skulle krossas av dess problem. För att få hopp. Vad gör du? Tänk efter. Har du aldrig "pratat" med honom?

Hopp

Mitt öga