Ibland är döden nära

Jag överlevde flygresan.

Med nöd och näppe.

Strax innan vi skulle gå in för landning och så blev det lite turbulens. Vilket självklart gjorde mig rädd. Sist jag flög och var så rädd hade jag Josse bredvid mig. Då kunde jag hålla hennes hand.

Idag hade jag inte det.

Istället hade jag en ung, finnig grabb i 17-års åldern.

Inte lika tryggt.

Jag försökte se cool ut. Lugn

Samtidigt kramade min vänsterhand sönder boken jag höll i handen, av rädsla.

Jag var inte så kaxig då. Det erkänner jag. Snarare som en rädd liten pojke som ville gömma sig under täcket. Vänta tills monstren försvunnit och sen krypa fram igen.

Det kunde jag inte.

Jag var några tusen meter över marken.

Långt upp.

Långt ner.

Men jag överlevde. Och glad är jag för det.