onsdag, maj 17, 2006

Jag försöker

Människor säger att de är glada över att känna mig. Att jag betyder något för dem och är en riktig vän. Jag finns där när de verkligen behöver mig säger dem. Då undrar jag, vart är jag när ni inte behöver mig? Vart är ni när jag inte "behövs" av er?

Hello? Where are you?

Jag har en hel del vänner och är glad att känna varenda en av dem. Jag känner mig stolt över att ha dem som vänner. De gör mig glad och lycklig. De betyder oerhört mycket för mig, hela tiden, inte bara när jag verkligen behöver dem, utan alltid.

Jag andas för din skull, minns du?

Känner mig inte lika glad dock när vännerna verkligen behöver mig och sen när de är nöjda bara struntar i mig. Det händer faktiskt rätt ofta, tro det eller ej. Jag måste prioritera om känns det som. Ni som läser detta och är mina vänner, tycker ni det passar in på er? Tänk efter nu, passar det in på er? Om ni tycker att det gör det så är det säkert så också. Nästa gång kanske jag struntar i dig, kom ihåg det.

Not you, not him, not her but me.

Idiot, nej tack. En vän sa nyss till mig att jag inte skulle vara sur nästa gång vi pratas vid. Sur? Jag förstår inte. Tack ändå,

Thanks for trying

Catch u later!
Dytte

4 kommentarer:

Ullis sa...

Vågar du släppa in andra o vara sårbar? Om du inte vågar släppa på fasaden så får du inte den hjälp/stöd du önskar.
Om inte det inre matchar med det yttre så kan ingen se eller märka vad du behöver. Din mun rör sig, men det är kroppsspråket man läser av. Om du ser glad o nöjd ut då behöver man knappast lägga ner energi o undra om det är något som tynger dig.
Att få stöd o hjälp kräver tydlighet och en sårbarhet. Tycker du ändå att du kan vara sårbar och att du vågar släppa in andra, men ändå inte får respons; varför inte fråga dina vänner 'up front' om de uppfattar vad du vill ha?
// Ullis

Dytte sa...

Ullis: Det är inte hjälp och stöd jag behöver. Jag vill bara att de ska behandla mig lika hela tiden. Inte att jag är mr.popularity när de själva har problem men när de inte har det så är man inget värd. Jag behöver ingen hjälp nu och har inte heller behövt någon hjälp. Den jag är idag präglas av min livshistoria, jag har levt mitt liv utan att be någon om hjälp. Det är den jag är och det är den jag kommer fortsätta vara.

Ullis sa...

Ok, Dytte. Jag fattar mycket väl.
Förstod du själv att ditt svar på mitt inlägg egentligen är svaret på din egen undran i din blogg?

Dytte sa...

Jag förstår inte? Det är inte svaret på min fråga. Jag frågar inte efter hjälp jag frågar efter en jämn linje där de bryr sig lika mycket hela tiden. Inte att man är vän en stund och i nästa så pratar de knappt med mig. Det är min fråga, varför är det så? Inte att jag frågar efter hjälp.