Sista kapitlet?

I torsdags gjorde jag min sista dag på ångestfabriken. Jag hade sett fram emot den dagen sen jag började jobba där. Ungefär. Ångestfabriken är en plats man lär sig att hata på gott och ont. Okej, allt är inte dåligt där. Absolut inte. För den lönen jag fick gjorde jag ändå avsevärt lite. För det mesta satt jag där och tittade. Undra hur många timmar jag ägnade åt att bara titta på maskiner. Det tåls att tänkas på.

Titta mer

När torsdagen äntligen kom var lyckan nästintill total. När dagen var över trodde jag att lyckan skulle bli total. Det blev den aldrig. När det började närma sig slutet och vi satt där i matsalen på sista rasten. Lamporna släckta och endast med godisautomaternas och gatlampornas sken utanför som belysning var det rätt sorgligt. De frågade mig vad jag skulle göra nu när min tid på ångestfabriken var över, önskade mig lycka till och jag dem detsamma.

Dark

Jag gillar inte alla på ångestfabriken. Verkligen inte. Det kan jag lugnt erkänna och jag skulle lätt kunna säga det till dem också. Dessa personer kommer jag verkligen inte sakna. Sen finns det dem jag tyckte bra om. Som jag kommer sakna. Där jag nästan önskade att jag kunde fortsätta jobba på ångestfabriken ett tag till. NÄSTAN är nyckelordet. Nu är det över för denna sommaren. Jag har lärt mig att aldrig säga aldrig. Därför kommer jag inte säga att jag inte kommer jobba där nästa år eller aldrig mer. För du kan aldrig veta vad som kommer hända. Även om jag hoppas att jag ska slippa komma tillbaka.

You can never know