Nu har jag börjat berätta för de personer som är en del av mitt liv. Reaktionen från dessa är förvåning och aningen chockat. För dem var det helt oväntat och detsamma gäller för mig. Någon förklarade vad h*n trodde om oss och jag kunde inget annat än instämma. Jag trodde samma sak jag. Såg inget slut på det. Vilket i detta fall var väldigt bra.
Change
Jobbigast är frågorna. Varför? Mitt svar är allt annat än klart för egentligen vet jag inte varför känns det som. När jag knappt kan reda ut situationen själv hur ska jag då kunna förklara det för någon annan? I över en veckas tid, snart två, har jag försökt undvika att berätta något överhuvudtaget. För att jag själv inte vill inse faktum.
Fact
Tankarna kommer och går som de vill. När som helst. På jobbet, i drömmarna, på bussen, hemma och hos vänner. Det går inte att stoppa. Varje gång känner jag trycket över bröstet och paniken komma krypande. När jag är hemma och jag är själv brukar det sluta med att jag kräks. Dåligt är väl förnamnet på hur jag mår.
Surename
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar