Lämna det bakom sig

Nu är jag i Skara. Min hemstad. Mitt dåliga liv går det också att kalla det. För hur gärna jag inte vill tänka på allt dåligt som jag gjort, varit med om och vad jag ännu inte lyckats åstadkomma. Så är Skara alltid en påminnelse om det. Staden skratta mig i ansiktet när jag kom tillbaka igår. Ni kanske inte såg det men jag såg de hånfulla blickarna och hörde skratten. Dem var för mig.

Alltid dåligt

Skara kommer alltid vara platsen som påminner mig om vad jag inte kan bli. Vadå bli något, säger Skara. Du har inte en chans. Inte ens om du betalar för det, förklarar staden för mig. Det är som en käftsmäll och en knytnäve i magen så jag tappar andan. Viker mig dubbel och lägger mig på marken.

Fosterställning.

Skam.

Varför.

Vad har jag gjort?

Eller kanske är det vad jag inte gjort? Skara är en främmande plats för mig nu. En plats jag snart kommer lägga bakom mig på ett eller annat sätt. En plats jag MÅSTE lämna bakom mig. Om alla demoner ska lämna mig ifred måste det ske. Jag ska visa dem. Ge dem en käftsmäll så de tiger. Men än så länge är det Skara som är min demon. Inte ens i "min" egen lägenhet är jag säker. Visst fan är det för jävligt.