Pojken finns fortfarande kvar inom mig

Jag läser ett gammalt inlägg som jag tänkte på alldeles nyss. Läser det sakta, låter orden smälta in. Efter en stund går det upp för mig. Jag är fortfarande den pojken. Den lilla killen jag skrivit om. Det visste jag när jag skrev det också. Erkänner det i slutet av texten jag skrivit. Men nu, nu känns det som om det hände för 1000 år sedan. Samtidigt känns det som att det var 1 sekund sen det hände.

Hur något kan komma att prägla ens liv så mycket vet jag inte. Men de tre dagarna jag pratar om i den texten har för alltid förändrat mig och jag kommer alltid att bära med mig minnet av dem. Orden som uttalades när jag förstod. Orden som sades till mig när jag inte ville förstå. Orden som för alltid kommer att följa med mig.

Jag är ledsen nu. Vet inte varför om jag ska vara helt ärlig. Men ibland måste man få tänka tillbaka. Ibland måste man komma ihåg vad som har hänt i ens liv. Ibland så måste man bara få vara.

En liten pojke frågade mig en gång vart min mamma var. Frågan fick mig att rysa till och tankarna snurrade som om de höll på att explodera. Jag svarade lugnt "min mamma är i himlen". Inombords slets jag sönder och samman. En liten oskyldig pojke. Precis som jag en gång var. Ren och helt befriad från bekymmer. Han frågade mig vart min mamma var och han startade en reaktion inom mig som inte går att förklara.

En liten pojke....